Siena Root visar var orgeln skall stå

Tja, jo, det brukar ju traditionellt vara ”skåpet” som skall stå någonstans, men givet att:

A) Hammond-orgeln är så pass central i SIENA ROOTs musik, och
B) de nyttjar den så oförskämt jäkla väl,

…verkar det rimligt att rubricera detta inlägg så som jag gjorde. Recensionen av deras ”Pioneers” ligger nu uppe på Metalcentral, men i korthet kan väl sägas att plattan delar gener med (primärt) DEEP PURPLE, tidiga ZZ TOP och THE DOORS, och att den utgör årets skönaste retrosväng. Groove on, dude!

(Jag håller mig kort här idag, eftersom jag parallellt svettas över den där jävla årsbästalistan över topp 10 skivsläpp. Mission impossible varje år.)

Siena Root - Pioneers 300x300

Annonser

At The Gates live på hemmaplan

Breda referensramar brukar oftast vara ett plus när man skall bedöma något. I just det aktuella fallet är just referensramarna något av en förbannelse. Vad jag avser är den spelning med AT THE GATES som jag beskådade i torsdags kväll. Platsen var Trädgår’n i Göteborg, förbandet anrika GRAVE, och uppdraget för huvudakten något av ett mission impossible.

För det första: skivan.

För det andra: spelningen.

Det här var kvällen när AT THE GATES premiärspelade det nya materialet, låtarna från årets ”At War With Reality”, live på hemmaplan. Årets skiva är den uppföljare till 1995 års ”Slaughter of the Soul” (alla tiders bästa dödsmetallplatta enligt bra många fler än mig) som världen har väntat i 19 (!) år på att få se. Snacka om stora skor att fylla…

Inte blev torsdagskvällens uppdrag lättare av att jag såg den där extrainsatta måndagsspelningen i samma lokal 2008, det som då troddes vara den definitiva avskedsspelningen på svenska mark. Bandet hade ju trots allt bara återförenas för en engångsturné (trodde man då). Den kvällen gick jag hem två attiraljer fattigare: den ena det silverarmband jag fått i 30-årspresent av min far, den andra mina glasögon. Armbandet avslitet i villervallan framför scen, och glasögonen krossade under hundratals fötter efter en hockeytackling som fick dem att bli luftburna. Jag lämnade Trädgår’n utan dessa attiraljer – och likafullt med känslan av att ”fan, det var värt det!”.

Svårslaget, som sagt. AT THE GATES anno 2014 gör ett tappert försök, och jisses vilket tight och bra liveband de är. Flera av de nya låtarna funkar också riktigt bra live, bland dessa titelspåret, snabba ”The Book of Sand” och superpampiga avslutningen ”The Night Eternal”. Samtidigt går det inte att komma ifrån att spår som ”Blinded By Fear”, ”Suicide Nation”, ”Nausea” och ”World of Lies” fortfarande är snäppet vassare. Kanske har jag ändrat uppfattning efter att ha hört de nya låtarna i 19 år, men inte än.

Nöjd är jag ändå med mitt konsertbesök. Hela recensionen (inklusive komplett låtlista) hittar du på WeRock.se, och här nedan två exempel på vad publiken fick beskåda.

Recensioner av Anaal Nathrakh och Sick Of It All

Så här i mitten av månaden har WeRock-skribenterna sin vana trogen spottat ur sig en radda nya skivrecensioner, och även om ingen absolut fullpoängare delas ut, verkar det överlag ha varit ett juste utbud denna gång. Åttor delas nämligen ut till inte mindre än tre band: NE OBLIVISCARIS – ”Citadel”, GHOST BRIGADE – ”IV: One With The Storm” samt BEYOND CREATION – ”Earthbound Evolution”. Själv blir jag onekligen nyfiken på åtminstone bägge de förstnämnda, särskilt som Metalyze-Robban gör bra reklam för mina ”landsmän” i GHOST BRIGADE.

Sick Of It All - Last Act of DefianceFör egen del avhandlade jag på WeRock hardcore-veteranerna SICK OF IT ALL och deras ”Last Act of Defiance”, och även om hardcore nu inte är min huvudsakliga soniska diet, får jag erkänna att farbröderna kan än. ”Än” i det här sammanhanget, förresten, är länge – eller vad sägs om att det är SOIA som brukar tillskrivas att ha uppfunnit festivalgig-klassikern ”wall of death”…?

Noterbart är även att en av Metallbibliotekarierna, Martin Bensch, har avhandlat ANAAL NATHRAKH och deras ”Desideratum”. Det har nämligen jag också gjort, om än på annan ort – närmare bestämt på Metalcentral. Vi verkar väl i stort vara överens om vad som utgör bandets själ och största styrkor. Skillnaden är bara att medan herr Bensch sedan tidigare hunnit bekanta sig med bandet, och därmed redan hade en favoritskiva med britterna, är det en relativt ny bekantskap för undertecknad. Följaktligen är jag nu nykär, medan min WeRock-kollega är lite svalare i sin relation till ”Desideratum”.

Anaal Nathrakh - Desideratum - 200x200I mitt tycke?

Topp fem på årsbästalistan, om inget drastiskt inträffar. ”Idol” kan möjligen vara årets hittills bästa låt, åtminstone i kategorin mörk/arg metal. Well done, Sirs!

Tio tunga titlar

Jag fick häromdagen vad som nog får kallas för ett kedjebrev av Steelgarden-Fredrik på Facebook. I vanliga fall dissar jag alla kedjebrev med både omedelbarhet och eftertryck, men den här gången kände jag mig tvungen att göra ett undantag. Han ”nominerade” mig nämligen att lista 10 skivor som haft betydande/avgörande påverkan på hur min musiksmak har kommit att utforma sig.

Detta är naturligtvis ett på sätt och vis omöjligt uppdrag, för hur i hela glödheta helvete väljer man ut bara 10, och just de 10 som haft störst påverkan?

Nå, jag kan inte låta bli att göra ett försök. Notera att nedanstående titlar inte är de 10 bästa skivorna jag någonsin hört, eller de 10 som jag skulle ta med mig till en öde ö, eller så… Det är helt enkelt de 10 skivor som jag misstänker att haft störst påverkan på hur min musikaliska diet sett ut genom livet. I ungefärlig kronologisk ordning, here goes:

Belinda Carlisle – Heaven On Earth

Såja, såja… Hosta färdigt, och torka sedan upp din spillda Jack Daniels. Belinda får faktiskt vara med, trots att detta är en blogg med metal som huvudsaklig inriktning. ”Heaven On Earth” med henne och ”Born In The USA” med Bruce Springsteen var de första två skivar jag köpte för egna pengar, i typ 4:e klass. Även om Bruce stillsamma sorgsenhet också talade till mig i ”Cover Me”, var det Belindas raspiga röst i ”Circles In The Sand” som kan sägas vara min första genuina musikaliska förälskelse. Det ögonblick när en låt för första gången rörde upp något djupt där inne, när det gick upp för mig att musik var själva livsessensen i en meningsfull tillvaro, så att säga. Därav denna något otippade inledning på listan.

Deep Purple – Perfect Strangers

Vi spolar framåt till början på åttonde klass, när en valpig Fredrik på en musiklektion för första gången hör intro-riffet till ”Smoke On The Water”. Det tog en vända på ”G5-Bb5-C5, G5-Bb5-Eb5-D5” innan gåshuden var ett faktum. Jag vet inte om den hade lagt sig när jag 7-8 timmar senare kom hem från skolan, men det första jag gjorde var att fråga morsan om hon hade några plattor med DEEP PURPLE. Morsan var/är cool, och halade fram ”Perfect Strangers”. Senare har jag kommit att föredra britternas 70-talsproduktion, och 70-talet är kanske den musikaliska period som ligger mig allra varmast om hjärtat rent generellt, men där och då var det magiskt nog. Det var den dagen jag blev hårdrockare.

 

Black Sabbath – Paranoid

När korken väl var ur flaskan, var det väl bara en tidsfråga innan jag skulle vandra den sedvanliga vägen. Efter att ha snyltat morsans DEEP PURPLE-platta, plockade styvfarsan fram BLACK SABBATHs ”Paranoid” – och så var dyrkan till RiffetTM född… Förutom alla de uppenbara vinklingar (hej, tritonus!) som går att göra kring detta val, var det nog genom ”Planet Caravan” som jag på allvar insåg att hårdrocksmusiker var skickliga och mångfacetterade kompositörer.

Metallica – Master Of Puppets 

Mitt första minne av att ha hört METALLICA utspelar sig under sommarlovet mellan femte och sjätte klass. Jag hörde då ”Whiplash” på radion, och minns att jag tänkte ungefär ”hur fan kan någon lyssna på den här skiten”. Nästa gång jag stiftade deras bekantskap var på hösten i åttonde klass, när en kompis till mig spelade ”Master”-plattan för mig. Tänk vad lite tonårshormoner kan göra: det tog halva ”Battery” innan ledningar brann till höger och vänster i hjärnan på mig – kunde musik ens vara så här sjukt bra?! I och med att ha (åter)upptäckt METALLICA hade jag – musikaliskt sett – hittat hem.

Therapy? – Troublegum

Vi spolar fram igen, nu till första året på gymnasiet. Här snubblar jag över de nordirländska galenpannorna i THERAPY?, som ger mig en viktig insikt, nämligen den att låtar inte behöver vara tekniskt avancerade för att vara bra. Jag har vid tillfälle här på bloggen refererat till THERAPY? som ”världens bästa halvkassa band”, och det stämmer egentligen rätt bra. Andy Cairns kan egentligen inte sjunga något vidare, och riffen i låtarna är sällan komplicerade. Samtidigt finns det en nerv och en innerlighet där i anslaget som jag omöjligen kan värja mig mot, och ”Troublegum” är fortfarande en av de där skivorna som påminner mig om varför jag älskar musik.

No Fun At All – Vision

Apropå det där med att musik inte behöver vara avancerad för att tala till en: hej, punk! Jo, jag vet, alla ”true” punkare med SEX PISTOLS-patchar på jeansvästen och obskyra DEAD KENNEDYS-vinyler i en back i källaren vill nu naturligtvis påtala för mig att NO FUN AT ALL inte är ”riktig punk”. Jag köper det, men skit samma. Folk får tycka vad de vill om s.k. skatepunk, men det var genom ”Vision” jag upptäckte band som BAD RELIGION, NoFX,  och LAGWAGON med flera, och den som tänker hävda att det saknas låtskrivarskicklighet inom den genren är ute i ogjort ärende. Dessutom är den råa energin hos just ”Vision” svårslagen – 9 låtar på cirka 20 minuter, och en av de trallvänligaste snytingarna mitt i synen du någonsin lär få.

Sentenced – Amok

Nu tror jag kanske inte att nationella stereotyper skall tillmätas alltför stor vikt, men det verkar ändå inte helt osannolikt att det där med finnar och melankoliskt svårmod har en faktisk koppling. I mitt fall stämmer det åtminstone bra, och allt eftersom jag har upptäckt band som PARADISE LOST, HIM, KATATONIA, CHARON och ENTWINED (inte alla finnar, jag vet, men ni greppar vart jag vill komma) har jag gillat det jag hört. Det band som startade den utvecklingen var (tematiskt riktigt finska) SENTENCED, och deras spår ”Nepenthe” från ”Amok”. När jag lyssnar på det idag framstår det som – om än fortfarande ganska vackert – aningen sliskigt, men då var det inkörsporten till en ny typ av musikalisk drog.

At The Gates – Slaughter Of The Soul

Inte bara den bästa svenska metalplattan någonsin. Inte bara den bästa dödsmetall-plattan någonsin. THE. BEST. FUCKING. ALBUM. EVER. MADE. Övriga kommentarer är egentligen överflödiga, men hade det inte varit för ”Slaughter” (som jag beställde på vinst och förlust efter att ha hört en kort snutt ur ”Cold” på P3, tro det eller ej) hade min musikaliska karta garanterat sett helt annorlunda ut. Tack som fan, ATG!

Big Bad Voodoo Daddy – This Beautiful Life

Det brukar ju heta att ens musiksmak formas i tonåren, dels på grund av hormoner, men även på grund av nostalgiska skäl. (Det sägs att livet då peakar för ånga avseende mängden kul upplevelser, vilket – om det stämmer – är en smula tröstlöst, men nåväl…) Att döma av min lista verkar det stämma bra, då 7/8 så långt har upptäckts i tonåren. Nummer nio ut i turordningen, BIG BAD VOODOO DADDYs ”This Beautiful Life”, knockade mig dock långt senare. Det var på andra sidan 30-strecket som jag upptäckte retro-swingen, och då främst genom denna platta. När jag hörde spår som ”What’s Next?”, ”2000 Volts” och den eminenta dansanta tolkningen på Djungelboken-låten ”I Wanna Be Like You” insåg jag att det här fanns en helt ny genre att utforska, t.ex. i form av band som SQUIRREL NUT ZIPPERS, CHERRY POPPIN’ DADDIES och ROYAL CROWN REVUE.

??? – ???

Jo, jag vet. Jag har bara listat 9 av 10 föreskrivna plattor. Detta är medveten trulighet från min sida. Även om jag måste medge att det går längre och längre mellan gångerna när jag upptäcker skivor/musikstilar som verkligen golvar mig, vägrar jag tro att min sista musikaliska förälskelse har ägt rum. Jag behöver hysa hopp om att nummer 10 (och för all del gärna 11, 12 och 13…) på denna lista ännu har undgått mig. Alternativet är nämligen alldeles för tråkigt – eller hur…?