At The Gates live på hemmaplan

Breda referensramar brukar oftast vara ett plus när man skall bedöma något. I just det aktuella fallet är just referensramarna något av en förbannelse. Vad jag avser är den spelning med AT THE GATES som jag beskådade i torsdags kväll. Platsen var Trädgår’n i Göteborg, förbandet anrika GRAVE, och uppdraget för huvudakten något av ett mission impossible.

För det första: skivan.

För det andra: spelningen.

Det här var kvällen när AT THE GATES premiärspelade det nya materialet, låtarna från årets ”At War With Reality”, live på hemmaplan. Årets skiva är den uppföljare till 1995 års ”Slaughter of the Soul” (alla tiders bästa dödsmetallplatta enligt bra många fler än mig) som världen har väntat i 19 (!) år på att få se. Snacka om stora skor att fylla…

Inte blev torsdagskvällens uppdrag lättare av att jag såg den där extrainsatta måndagsspelningen i samma lokal 2008, det som då troddes vara den definitiva avskedsspelningen på svenska mark. Bandet hade ju trots allt bara återförenas för en engångsturné (trodde man då). Den kvällen gick jag hem två attiraljer fattigare: den ena det silverarmband jag fått i 30-årspresent av min far, den andra mina glasögon. Armbandet avslitet i villervallan framför scen, och glasögonen krossade under hundratals fötter efter en hockeytackling som fick dem att bli luftburna. Jag lämnade Trädgår’n utan dessa attiraljer – och likafullt med känslan av att ”fan, det var värt det!”.

Svårslaget, som sagt. AT THE GATES anno 2014 gör ett tappert försök, och jisses vilket tight och bra liveband de är. Flera av de nya låtarna funkar också riktigt bra live, bland dessa titelspåret, snabba ”The Book of Sand” och superpampiga avslutningen ”The Night Eternal”. Samtidigt går det inte att komma ifrån att spår som ”Blinded By Fear”, ”Suicide Nation”, ”Nausea” och ”World of Lies” fortfarande är snäppet vassare. Kanske har jag ändrat uppfattning efter att ha hört de nya låtarna i 19 år, men inte än.

Nöjd är jag ändå med mitt konsertbesök. Hela recensionen (inklusive komplett låtlista) hittar du på WeRock.se, och här nedan två exempel på vad publiken fick beskåda.

Danko Jones på X&Y i Borås

Hej på er. Nu är det ju ett tag sedan månadsskiftet, men jag har alldeles misslyckats att höra av mig till er. Det är ju dumt, givet att jag har en del att berätta:

För det första har det som vanligt kommit upp ett gäng nya skivrecensioner på WeRock, och DEGRADEAD är det gäng i denna startgrupp som verkar gå bäst hem hos allmänheten.

För det andra har ett gäng pigga uppstickare på bandfronten hört av sig till mig, så inom kort kommer ni att få läsa mer om t.ex. VAPENLICENS (som jag redan tidigare har brottats med vid ett tillfälle), TJÄNSTEVAPEN och IMMACULATE THRASH.

För det tredje, och inte minst, har jag haft nöjet att få spana in DANKO JONES på min alldeles egna hemmaplan, X&Y i Borås. Det var (tyvärr bara) andra gången jag haft nöjet att beskåda den kanadensiska trion, och än så länge ligger de på 2/2 klockrena gig. På skiva tycker jag egentligen inte att gängets låtar är alltför märkvärdiga, bra men inte briljant på något vis, men live är DANKO JONES en av de bättre akter jag beskådat.

Danko Jones på X&Y i Borås, 131101

Att de är proffs råder det ingen tvekan om, vilket följande utdrag ur min fullständiga liverecension på Metalcentral kanske belyser:

[Munvig] käftslängning i all ära, men man skall inte glömma att bandet kan lira också. Det är värt att studera med vilken snortight exakthet Danko lirar licks och riff utan att någonsin titta ner på gitarren, liksom att notera basisten John Calabreses uppenbara lycka och svettiga studsande. […]

En liten stund senare exploderar tillställningen igen, när utmärkta ”Full Of Regret” rivs av. Här utspelar sig en kul incident, som påvisar både bandets rutin och deras förmåga att få publiken på sin sida:

X&Y är en ganska intim lokal, utan plats för kravallstaket som avskiljer scenen från publiken. En något överförfriskad ung man försöker ta sig upp på scen, vilket basisten Calabrese noterar. Kolugnt tar han ett halvt steg fram mot scenkanten, placerar försiktigt knät i bröstkorgen på killen, och trycker varsamt ifrån.

Killen gör en vacker ”snöängel” baklänges genom luften, och landar pladask på golvet. Några sekunder senare är han på fötter igen, varpå han räcker upp båda händerna i luften och med tumme, pekfinger och lillfinger tecknar ”älskar dig” mot scenen. Calabrese tar ett steg fram, böjer sig ner, och rufsar om killens hår med ett vänligt leende.

Visst blir man glad? 🙂

Road blev för övrigt även bartendern på X&Y, när jag efter ankomst skulle beställa något gott att sörpla på. De hade inte mitt guilty pleasure, Southern Comfort, så jag fick nöja mig med en whisky. När jag sedan ville ha en flaska Staro till detta, kände sig barkillen förmodligen lite skyldig, och meddelade lätt plågat att Staron nyss hade ställts in i kylen, och förmodligen inte var riktigt kall än.

”Så, vad har du som är kallt, då?”, undrade jag. ”Carlsberg Export”, svarade han. Jag grinade illa en stund, överlade med mig själv, och meddelade att ”Nej, vad fan, då tar jag hellre en ljummen Staro!”. Barkillen flinar på ett sätt som fick mig att ana att han tänkte ”I’m with you there, pardner…” och serverade.

Öl och rock ‘n’ roll bör tas på allvar, så det så.

Metaltown 2013, del 6 – Summering

Nu är alla spelningar och däremellan-upplevelser redogjorda för, och det har blivit dags att summera årets upplaga av Metaltown. Vad vad bra, vad var det inte? Vad kommer – av diverse anledningar – att finnas kvar i minnet även efter en längre tid? Jag har under de senaste inläggen brett ut mig ganska så frikostigt avseende antalet ord, så här tänkte jag försöka vara så koncis som möjligt. Därför samlar jag mina intryck under rubriken:

Metaltown – 2013 års…

VÄDER. Jo vars, klart godkänt. Regnigt och småtrist på torsdagen, fint men lite kyliga vindar på fredagen, och en vansinnigt fin högsommardag på lördagen.

STÖRSTA SKÄGG. Basisten Ola Flink i SOILWORK. Tomte-klass på det; respekt!

BÄSTA RÖJ. Här får jag nog lov att säga SOILWORK, för satan vad de öste på! Dock slänger jag in en reservation för det faktum att jag stod ganska långt bak på SLIPKNOT, och jag vet av erfarenhet att det brukar vara rätt livat lite längre fram.

BESVIKELSE. Åh, Glenn… Jag hade så gärna velat älska att äntligen få se DANZIG. Eller tja, snarare höra, då förstås. Tyvärr verkade den magiska rösten ha missat flyget till Göteborg. The fall of an icon; what a shame… (Sedan var det så klart även väldigt trist att MOTÖRHEAD fick ställa in.)

”LIKET LEVER”.  TURBONEGRO, så klart. Tony Sylvesters anslutning bakom micken verkar ha gett norrbaggarna nytt blod (som inte heller detta skulle klara ett drogtest).

REVANSCH. När jag senast såg KATATONIA i fullt dagsljus lyfte det inte alls. Nu, i Close-Up-tältets dunkel, var de riktigt, riktigt bra. Det är som fastighetsmäklarna brukar säga: läget, läget, läget…

MT13-03 FestivalbesökareKLIENTEL. Ja, vad fan tror ni? Det handlar ju om rockers, metalheads, punkare, goths och andra avvikande livsformer – det är klart att det var en utmärkt crowd att hänga med. Vissa ännu trevligare än andra, men så är det väl alltid? Dock är det svårt att inte trivas bland likaledes skadat gods.

”MEH…”. Denna tveksamma ära tillskrivs britterna i ASKING ALEXANDRIA. De utgjorde väl ingen direkt besvikelse, givet att jag inte hade några tydligt definierade förväntningar, men de tog heller inte chansen att göra något slags intryck.

RIFFKUNGAR. Enkelt val: THE SWORD. Slår man upp ordet ”riff” i uppslagsverket, hittar man sannolikt en ljudupptagning från deras gig här på Metaltown. Grymme!

UNDERHÅLLARE. Vilket land som kniper epitetet är i alla fall enkelt att säga: Kanada. Som god två kvalar nämligen kanadicken DEVIN TOWNSEND in, slagen i denna kategori endast av turbokäften och landsmannen DANKO JONES.

INTE UNDERHÅLLARE. Jeffrey Walker från CARCASS. Nej, ”jag vill knulla er” är inte svenska för ”thanks for coming to see us”

KULTFIGUR. På tredje plats: Bobby Liebling från PENTAGRAM. På andra plats: Dito. På första plats: Dito igen. Kommentarer överflödiga.

NYA FÖRÄLSKELSE. Alltså, detta är väl den enda punkten på vilken jag är lite besviken med festivalen som helhet, eftersom jag egentligen aldrig snubblade över någon ny bekantskap som fick mig på fall. THYRFING kanske kan sägas komma närmast, eftersom de var så pass mycket bättre live än på skiva.

OVÄNTADE. Att jag valde bort MESHUGGAH. Det händer inte ofta, men nu fick de stå tillbaka för CULT OF LUNA. Facit? Good call.

MATUTBUD. Helt okej sett till variation, som vanligt under isen sett till prisbild. Tummen upp dock för hjälpligt bra utbud av veggo-käk, något andra festivaler fått skäll för att ha brustit ifråga om. (Egalt för min del, eftersom jag föredrar att äta mat som innehåller döda djur.)

KONVERSATION. Jag köper ett nitarmband av en försäljare uppe vid den mindre ölserveringen utanför Close-Up-tältet. Frågar vad det kostar, och får svaret 50 kronor. ”Wow, you’re giving them away”, säger jag, och får svaret ”Well, I could charge more if you want me to?”. Jag: ”Nah, won’t be necessary, but thanks for the offer”. Försäljaren: ”Hey man, just for you…”.

BÄSTA GIG. Har ni läst bevakningen vet ni redan vilka som kniper kungakronan på årets festival. Det bjöds förvisso på många riktigt bra spelningar: CLUTCH, GRAVEYARD, SOILWORK, DANKO JONES, KATATONIA, SLIPKNOT, THE SWORD och CULT OF LUNA var samtliga minnesvärda gig. Alla hamnar de dock (djupt) i skuggan av ett stycke ren andlighet, i form av WITCHCRAFT. Klump i halsen har jag fått vid ett par tillfällen tidigare av riktigt bra gig, men att faktiskt fälla tårar av ren känslosamhet var en förstagångsupplevelse. Bästa gigget någonsin? Svårt att avgöra. Topp 3 alla tider för min del? Hands down…

Väl mötta nästa år!

MT13-16 Panorama

PS. Bevakningen i sin helhet återfinns här:

Del 5 – Lördag kväll
Del 4 – Lördag eftermiddag
Del 3 – Fredag kväll
Del 2 – Fredag eftermiddag
Del 1 – Torsdag

Metaltown 2013, del 5 – Lördag kväll

Del 5 av bevakningen från årets Metaltown avser lördag kväll, och banden CULT OF LUNA, DANZIG, WITCHCRAFT, KORN och PENTAGRAM.

Cult Of Luna

Metaltown anno 2013 har nu nått fram till sitt upplopp; det är lördag kväll och bara en handfull band kvar. Dock är det inga dussingäng som återstår, utan några på förhand riktigt lovande bokningar. Först ut av dessa är CULT OF LUNA, och här kliver jag in i Close-Up-tältet med riktigt höga förväntningar – sist jag såg gänget kvalade det gigget in på topp tre, alla tider och kategorier, över spelningar för min del.

Den här gången golvas jag inte lika omedelbart och fullständigt, även om konceptet naturligtvis är detsamma: det är en timmes introvert, avskalat, sorgset vackert men ack så folkilsket mörker som bjuds. Kanske är det just mina skyhöga förväntningar som gör att det tar ett tag innan månkulten betvingar mig denna gång? Jag skriver ”ett tag” högst medvetet, för det visar sig bara vara en tidsfråga. Det dröjer nämligen inte alltför länge innan jag förloras i trans även vid denna date med bandet.

CULT OF LUNA: svårt att beskriva en storhet live, som inte riktigt framkommer på skiva - man behöver vara där.

CULT OF LUNA: svårt att beskriva en storhet live, som inte riktigt framkommer på skiva – man behöver vara där.

Egentligen är det hopplöst att skriva en konsertrecension om Umeå-bandet, eftersom intrycken liksom flyter ihop. Jag kan berätta att ljussättningen gick i vitt, blått och grönt, och att teknikerna var frikostiga med rökmaskinerna. Jag kan också berätta att jag tror att bandet körde fyra låtar under sin givna timme, men det är mest en gissning (och vilka dessa låtar skulle vara har jag inte en susning om). I övrigt har jag inte så mycket mer att förtälja, annat än att de gärna hade fått spela en timme till – jag hade fortfarande stått där, blundande, och behagfullt försatt i trans av musikens själagripande skönhet. Man behöver nog uppleva dem för att förstå…

Danzig

En av festivalens tänkta höjdpunkter infinner sig efter detta på Fire Stage, när ikonen, myten och legenden DANZIG gör entré. Ända sedan jag för första gången hörde låten ”Mother”, och sedan ”How The Gods Kill”-plattan, har jag diggat den kompakte lille mannen med den gigantiska rösten. Många så med mig, att döma av storleken på publiken samt dess villighet att sjunga med i låtarna. Och visst är det en imponerande låtskatt ikonen har att ta av: ”Hammer Of The Gods”, ”Twist Of Cain”, ”Devil’s Plaything”, ”Dirty Black Summer” och ”How The Gods Kill” är inga dussinnummer, direkt…

DANZIG - mannen, myten, legenden... Och, dessvärre, denna kväll: besvikelsen.

DANZIG – mannen, myten, legenden… Och, dessvärre, denna kväll: besvikelsen.

Då är väl allt frid och fröjd, då, tänker du kanske? Åh, vad jag önskar att det vore så! Under spelningens inledande skede tror jag först att det är teknikerna jag borde vara grinig på; att Glenns sång hörs så dåligt är säkert en fråga om kassa inställningar, och lite rattande på mixerbordet löser säkert problemet. Nope. Emellanåt klämmer sångaren i på det sätt man skulle önska, men för det mesta blir det mest en halvmesyr. Hur gärna jag än vill kan jag inte uppamma nog med idoldyrkan för att köpa det jag hör. Mannen som brukade ha rockvärldens kanske allra bästa röst, med djup, mörker och styrka som var oöversträffat, har helt enkelt inte tillräckligt torrt krut längre (åtminstone inte denna kväll). Det smärtar mig.

Visst, allsången under ”Devil’s Plaything” och ”How The Gods Kill” är förvisso ruggigt stark, och det märks att publiken hyser stor kärlek till mannen på scenen. Detta faktum håller spelningen flytande och förhindrar ett annars svårundvikligt haveri. Samtidigt är jag frustrerad, och när Doyle von Frankenstein – gitarristen från MISFITS – gör entré på scenen för det utlovade segmentet med klassiska MISFITS-hits, står jag inför ett svårt val. Antingen stannar jag för att se spår som är lika givna som eftertraktade, så som ”Last Caress” och ”Die, Die, My Darling” (samt så klart ”Mother”, även om det inte är ett MISFITS-spår) eller så avviker jag för att kunna se hela nästa spelning i Close-Up-tältet. Jag väljer, efter en stunds mental tennis med mig själv, det senare.

PS. En avslutande reflektion angående Doyles gästspel, förresten: undrar hur mycket karln gymmar, egentligen? Att döma av hur skulpturerad hans torso är, verkar en rimlig gissning ligga kring 70 000 timmar i veckan…

Gästspelet från MISFITS yxman Doyle von Frankenstein erbjöd både lite musikhistoria, och sannolikt festivalens mest rippade överkropp.

Gästspelet från MISFITS yxman Doyle von Frankenstein erbjöd både lite musikhistoria, och vad som sannolikt var festivalens mest rippade överkropp.

Witchcraft

Den spelning jag avviker för att kunna se är den med WITCHCRAFT, och herregud vad jag inte ångrar mig! Jag anländer till Close-Up-tältet ett par minuter in på första låten för kvällen, mastiga ”Dead End”, och innan detta tolvminuters-epos är till ända vet jag inte bara att jag gjort rätt val, utan även att denna spelning kommer att bli en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Frontmannen Magnus Pelander visar spelningen igenom (apropå DANZIG-floppen nyss) precis hur bra en sångare kan vara. Hans känslosamma, kraftfulla utspel får mig att tänka att han är en Jim Morrison för 2000-talet, och lägger man den gåshudsframkallande sånginsatsen ovanpå ovanpå en spärreld av vassa riff och arrangemang, samtidigt tungt svängiga och intrikat vackra, så får man en oslagbar kombo. Spelningen lutar sig ganska tungt mot material från förra årets utmärkta album ”Legend”, och allt eftersom låtar likt ”Flag Of Fate”, ”Deconstruction”, ”Democracy” och ”It’s All Because Of You” passerar, försvinner jag allt längre från verkligheten och in i meditativa dimmor. Innan jag helt svävar iväg hinner jag notera att Pelander, lite torrt och sakligt, konstaterar att han förvisso verkligen gillar det här med att stå på scen och spela rockmusik, men att han har väldigt svårt för det där med att alla vill ta kort på honom.

Jag grät och headbangade samtidigt. Behöver jag säga mer? Tack, WITCHCRAFT, tack som fan...

Jag grät och headbangade samtidigt. Behöver jag säga mer? Tack, WITCHCRAFT!

Efter det vet jag inte så mycket mer om eventuellt mellansnack (jag tror i alla fall att det var ganska sparsmakat) eller publikreaktioner. Jag är i min egen värld, ända tills jag mitt i allt förnimmer en varm, fuktig känsla i ansiktet. Vad står på? Jag inser, med mindre förvåning än man kanske kunde tro, att det är tårar. Så rörd har jag, utan att egentligen märka det, blivit av WITCHCRAFTs makalösa framträdande. Efter att ”If Crimson Was Your Colour” satt punkt tar det därför en rätt lång stund, och många djupa andetag, innan jag är som folk igen. Tack, WITCHCRAFT, tack.

Korn

KORN är förvisso proffsiga, men utifrån mitt personliga perspektiv har de en närmast omöjlig uppgift, efter den andliga upplevelse jag precis varit med om. Jag väljer att förhålla mig till deras gig som en trivsam – men inte alltför angelägen – efterfest.

Publiken är ganska stor, om än ej lika stor som under SLIPKNOTs gig kvällen innan, och den verkar med rätta trivas. När jag släntrar ner till Blood Stage kommer jag lagom till ett pärlband starka nummer: ”Narcissistic Cannibal”, ”Come Undone” och ”Did My Time” är alla synnerligen hoppvänliga, och hoppas görs det också flitigt framför scenen i den ljumma natten. Allt eftersom jag lyssnar vidare, och hör låtar som säckpipe-bestyckade ”Shoots And Ladders”, ”Here To Stay” och ”Y’All Want A Single”, inser jag hur många band som har KORN att tacka för en hel del. Inte för att det kommer som en nyhet för någon, men ändå – det framgår liksom tydligare live än på skiva, hur mycket KORN har varit med och format dagens metalscen. Ta gårdagkvällens headliner SLIPKNOT, till exempel. Utan att likheterna egentligen är uppenbara, går det ändå att härleda en märkbar del av deras sound till grunder som Jonathan Davies & Co har byggt.

Man bör nog inte underskatta det inflytande KORN har haft på hur dagens metal-scen ser ut.

Man bör nog inte underskatta det inflytande KORN har haft på hur dagens metal-scen ser ut.

Apropå Davies, förresten, så är han en karismatisk frontman. Spelningen igenom åmar han sig liderligt som en sann rockstjärna, utan att för den skull utstråla något annat än genuin nervighet (det känns aldrig som om han poserar). Medan jag ser honom dansa vidare till första extranumret ”Get Up”, söker jag mig tillbaka bort mot Close-Up-tältet för att kasta ett öga på en annan legendarisk akt, och tillika festivalens sista: PENTAGRAM.

Pentagram

Bobby Liebling är i sanning en upplevelse att skåda. Med sitt galet burriga hår, sin psykotiskt stirrande blick och sitt vansinniga leende, allt hopbakat i en liten, ganska söt farbror, är han något alldeles eget. Försök använda er fantasi nu, och tänk er en zombiefierad korsning av Gargamel och Einstein… Precis så, ja – det är Liebling! Under spelningen vandrar han runt på scenen och gör diverse underliga poser och miner, och när han stirrar intensivt på oss med sina galna ögon vet jag inte riktigt om jag skall tycka att han är lite läskig, eller om jag skall garva åt hur absurt det ser ut. Ibland ler han bara lyckligt, och ser då inte ut att vara helt på det klara med var han är och vad han håller på med. Det vore i så fall kanske inte helt oväntat, givet mängden illegala rökverk den lille mannen (enligt egen utsago i diverse intervjuer) brukar konsumera.

PENTAGRAMs Bobby Liebling - en zombie-korsning mellan Gargamel och Einstein?

PENTAGRAMs Bobby Liebling: en zombie-korsning mellan Gargamel och Einstein?

Utifrån ovanstående beskrivning vore det kanske lätt att avfärda Liebling som plojig, en kitchig men menlös pajas i stil med ANVIL, men det vore orättvist. Dels har hans PENTAGRAM varit en enorm influens på en lång radda namnkunniga doom- och metalakter under fler årtionden än de flesta som läser detta haft könshår, och dels besitter han fortfarande faktiskt en rätt stark pipa. Under låtar som ”Everything’s Turning To Night”, ”Sign Of The Wolf”, ”All Your Sins” och ”Relentless” uppvisar både sångaren och övriga bandmedlemmar kvalité, och bevisar att PENTAGRAM fortfarande äger relevans. Det känns som en ganska fin avslutning på festivalen.

Se även del 4 av bevakningen: Lördag eftermiddag.
Se även del 3 av bevakningen: Fredag kväll.
Se även del 2 av bevakningen: Fredag eftermiddag.
Se även del 1 av bevakningen: Torsdag.