Tio tunga titlar

Jag fick häromdagen vad som nog får kallas för ett kedjebrev av Steelgarden-Fredrik på Facebook. I vanliga fall dissar jag alla kedjebrev med både omedelbarhet och eftertryck, men den här gången kände jag mig tvungen att göra ett undantag. Han ”nominerade” mig nämligen att lista 10 skivor som haft betydande/avgörande påverkan på hur min musiksmak har kommit att utforma sig.

Detta är naturligtvis ett på sätt och vis omöjligt uppdrag, för hur i hela glödheta helvete väljer man ut bara 10, och just de 10 som haft störst påverkan?

Nå, jag kan inte låta bli att göra ett försök. Notera att nedanstående titlar inte är de 10 bästa skivorna jag någonsin hört, eller de 10 som jag skulle ta med mig till en öde ö, eller så… Det är helt enkelt de 10 skivor som jag misstänker att haft störst påverkan på hur min musikaliska diet sett ut genom livet. I ungefärlig kronologisk ordning, here goes:

Belinda Carlisle – Heaven On Earth

Såja, såja… Hosta färdigt, och torka sedan upp din spillda Jack Daniels. Belinda får faktiskt vara med, trots att detta är en blogg med metal som huvudsaklig inriktning. ”Heaven On Earth” med henne och ”Born In The USA” med Bruce Springsteen var de första två skivar jag köpte för egna pengar, i typ 4:e klass. Även om Bruce stillsamma sorgsenhet också talade till mig i ”Cover Me”, var det Belindas raspiga röst i ”Circles In The Sand” som kan sägas vara min första genuina musikaliska förälskelse. Det ögonblick när en låt för första gången rörde upp något djupt där inne, när det gick upp för mig att musik var själva livsessensen i en meningsfull tillvaro, så att säga. Därav denna något otippade inledning på listan.

Deep Purple – Perfect Strangers

Vi spolar framåt till början på åttonde klass, när en valpig Fredrik på en musiklektion för första gången hör intro-riffet till ”Smoke On The Water”. Det tog en vända på ”G5-Bb5-C5, G5-Bb5-Eb5-D5” innan gåshuden var ett faktum. Jag vet inte om den hade lagt sig när jag 7-8 timmar senare kom hem från skolan, men det första jag gjorde var att fråga morsan om hon hade några plattor med DEEP PURPLE. Morsan var/är cool, och halade fram ”Perfect Strangers”. Senare har jag kommit att föredra britternas 70-talsproduktion, och 70-talet är kanske den musikaliska period som ligger mig allra varmast om hjärtat rent generellt, men där och då var det magiskt nog. Det var den dagen jag blev hårdrockare.

 

Black Sabbath – Paranoid

När korken väl var ur flaskan, var det väl bara en tidsfråga innan jag skulle vandra den sedvanliga vägen. Efter att ha snyltat morsans DEEP PURPLE-platta, plockade styvfarsan fram BLACK SABBATHs ”Paranoid” – och så var dyrkan till RiffetTM född… Förutom alla de uppenbara vinklingar (hej, tritonus!) som går att göra kring detta val, var det nog genom ”Planet Caravan” som jag på allvar insåg att hårdrocksmusiker var skickliga och mångfacetterade kompositörer.

Metallica – Master Of Puppets 

Mitt första minne av att ha hört METALLICA utspelar sig under sommarlovet mellan femte och sjätte klass. Jag hörde då ”Whiplash” på radion, och minns att jag tänkte ungefär ”hur fan kan någon lyssna på den här skiten”. Nästa gång jag stiftade deras bekantskap var på hösten i åttonde klass, när en kompis till mig spelade ”Master”-plattan för mig. Tänk vad lite tonårshormoner kan göra: det tog halva ”Battery” innan ledningar brann till höger och vänster i hjärnan på mig – kunde musik ens vara så här sjukt bra?! I och med att ha (åter)upptäckt METALLICA hade jag – musikaliskt sett – hittat hem.

Therapy? – Troublegum

Vi spolar fram igen, nu till första året på gymnasiet. Här snubblar jag över de nordirländska galenpannorna i THERAPY?, som ger mig en viktig insikt, nämligen den att låtar inte behöver vara tekniskt avancerade för att vara bra. Jag har vid tillfälle här på bloggen refererat till THERAPY? som ”världens bästa halvkassa band”, och det stämmer egentligen rätt bra. Andy Cairns kan egentligen inte sjunga något vidare, och riffen i låtarna är sällan komplicerade. Samtidigt finns det en nerv och en innerlighet där i anslaget som jag omöjligen kan värja mig mot, och ”Troublegum” är fortfarande en av de där skivorna som påminner mig om varför jag älskar musik.

No Fun At All – Vision

Apropå det där med att musik inte behöver vara avancerad för att tala till en: hej, punk! Jo, jag vet, alla ”true” punkare med SEX PISTOLS-patchar på jeansvästen och obskyra DEAD KENNEDYS-vinyler i en back i källaren vill nu naturligtvis påtala för mig att NO FUN AT ALL inte är ”riktig punk”. Jag köper det, men skit samma. Folk får tycka vad de vill om s.k. skatepunk, men det var genom ”Vision” jag upptäckte band som BAD RELIGION, NoFX,  och LAGWAGON med flera, och den som tänker hävda att det saknas låtskrivarskicklighet inom den genren är ute i ogjort ärende. Dessutom är den råa energin hos just ”Vision” svårslagen – 9 låtar på cirka 20 minuter, och en av de trallvänligaste snytingarna mitt i synen du någonsin lär få.

Sentenced – Amok

Nu tror jag kanske inte att nationella stereotyper skall tillmätas alltför stor vikt, men det verkar ändå inte helt osannolikt att det där med finnar och melankoliskt svårmod har en faktisk koppling. I mitt fall stämmer det åtminstone bra, och allt eftersom jag har upptäckt band som PARADISE LOST, HIM, KATATONIA, CHARON och ENTWINED (inte alla finnar, jag vet, men ni greppar vart jag vill komma) har jag gillat det jag hört. Det band som startade den utvecklingen var (tematiskt riktigt finska) SENTENCED, och deras spår ”Nepenthe” från ”Amok”. När jag lyssnar på det idag framstår det som – om än fortfarande ganska vackert – aningen sliskigt, men då var det inkörsporten till en ny typ av musikalisk drog.

At The Gates – Slaughter Of The Soul

Inte bara den bästa svenska metalplattan någonsin. Inte bara den bästa dödsmetall-plattan någonsin. THE. BEST. FUCKING. ALBUM. EVER. MADE. Övriga kommentarer är egentligen överflödiga, men hade det inte varit för ”Slaughter” (som jag beställde på vinst och förlust efter att ha hört en kort snutt ur ”Cold” på P3, tro det eller ej) hade min musikaliska karta garanterat sett helt annorlunda ut. Tack som fan, ATG!

Big Bad Voodoo Daddy – This Beautiful Life

Det brukar ju heta att ens musiksmak formas i tonåren, dels på grund av hormoner, men även på grund av nostalgiska skäl. (Det sägs att livet då peakar för ånga avseende mängden kul upplevelser, vilket – om det stämmer – är en smula tröstlöst, men nåväl…) Att döma av min lista verkar det stämma bra, då 7/8 så långt har upptäckts i tonåren. Nummer nio ut i turordningen, BIG BAD VOODOO DADDYs ”This Beautiful Life”, knockade mig dock långt senare. Det var på andra sidan 30-strecket som jag upptäckte retro-swingen, och då främst genom denna platta. När jag hörde spår som ”What’s Next?”, ”2000 Volts” och den eminenta dansanta tolkningen på Djungelboken-låten ”I Wanna Be Like You” insåg jag att det här fanns en helt ny genre att utforska, t.ex. i form av band som SQUIRREL NUT ZIPPERS, CHERRY POPPIN’ DADDIES och ROYAL CROWN REVUE.

??? – ???

Jo, jag vet. Jag har bara listat 9 av 10 föreskrivna plattor. Detta är medveten trulighet från min sida. Även om jag måste medge att det går längre och längre mellan gångerna när jag upptäcker skivor/musikstilar som verkligen golvar mig, vägrar jag tro att min sista musikaliska förälskelse har ägt rum. Jag behöver hysa hopp om att nummer 10 (och för all del gärna 11, 12 och 13…) på denna lista ännu har undgått mig. Alternativet är nämligen alldeles för tråkigt – eller hur…?

Liket lever!

Liket lever!

Jag tänker inte lova att det plötsligt kommer att spruta ut inlägg här på bloggen, men likt en stelfrusen, oktobertrött zombie så rör liket åtminstone på lemmarna. Som ett första steg mot att lägga mina ruttnande, klolika fingrar på din lekamen drar jag till med en nostalgi-vänlig Spotify-spellista med övervägande black metal-tema. Inte så nyskapande, kanske, men ack så angenämt!

…eller vad sägs om godingar som DISSECTION, WATAIN, THE CROWN, PESTILENCE och DIMMU BORGIR?

Mer text kommer inom kort. Jag håller på med recensioner av SICK OF IT ALL, SÓLSTAFIR och FALLS OF RAUROS, har fått en krönika-utmaning av Steelgarden-Fredrik, och hoppas kunna dra på något av alla de lovande gig (AT THE GATES, PARKWAY DRIVE och RIVAL SONS för att nämna några) som Gôtet kommer att bjuda på här under november. Så, välkomna tillbaka!

 

2013 – what was hot, and what was not

Det börjar bli dags att summera metalåret 2013, och som en introduktion rekommenderas alla WeRock-skribenters 10 i topp-listor över årets bästa skivsläpp. Det spretar mer än vanligt, och jag vet inte om det beror på att det släppts fler bra skivor än vanligt, eller färre extremt bra (som därmed hade återfunnits på de flesta skribenternas listor). Vad tycker och tror du?

En snabb överblick ger hur som helst vid handen att band som DIABOLICAL, WATAIN, DARK TRANQUILLITY, ANCIIENTS och SATYRICON verkar ha hållit hög klass. För egen del var det lögn i helvete att försöka plocka ut vilka 10 plattor jag tyckte förtjänade toppliste-platser; jag satt fortfarande den 23/12 (deadline-dagen) och möblerade om… Här nedan hittar ni det slutresultat jag bestämde mig för, samt lite andra observationer från 2013:

Topp 10, skivsläpp
1. COLOSSUS – Wake
2. IWRESTLEDABEARONCE – Late For Nothing
3. TYR – Valkyrja
4. HACRIDE – Back To Where You’ve Never Been
5. HORISONT – Time Warriors
6. BAD RELIGION – True North
7. DIABOLICAL – Neogenesis
8. DARK TRANQUILLITY – Construct
9. ENVINYA – Inner Silence
10. CLUTCH – Earth Rocker

Honorable mentions, skivsläpp
ALWAYS WAR – We Are The Flood
VISTA CHINO – Peace
WATAIN – The Wild Hunt
DEATHEMBER – Going Postal
AGE OF WOE – Inhumanform
OUTSHINE – Prelude To Descent
JEX THOTH – Blood Moon Rise
THE DILLINGER ESCAPE PLAN – One Of Us Is The Killer
TRIBULATION – The Formulas Of Death

Champagne celebration

Mesta röj
På platta är det dött lopp mellan låtarna ”Quietly” med DEATHEMBER och ”Abajo Cadenas” med ALWAYS WAR. Båda lär orsaka ett stooort antal spräckta ögonbryn, svettdränkta persedlar och ömmande kroppar i ofrånkomliga mosh pits framöver…

På scen, dvs. live, går hedersbetygelsen till SOILWORK för deras eminenta holmgång på Metaltown.

Bästa groove
Plattan som sådan är något ojämn, men i sina bästa stunder bjuder CLUTCH på ett hejdlöst sväng på sin ”Earth Rocker”. Det gungar skönt som fan!

Argaste mörker
DIABOLICAL kniper platsen, möjligen i kraft av att BEHEMOTH inte hann prångla ut sitt kommande släpp på 2013-sidan av årsskiftet. Dock hade de förra sannolikt varit en god kandidat även då, givet den uppsjö av aggressivt riffande och atmosfäriskt mörker som återfinns på ”Neogenesis”.

Bästa video
Boat Paddle” med IWRESTLEDABEARONCE. 110% kitchig ploj och 0% allvar, men skit i pretentionerna – detta är ju roligt, ju!

Mest oväntade
Tja, jag får nog plocka det faktum att WATAIN med ”They Rode On” släppte en klockrent stämningsfull power-ballad…

Årets ”close but no cigar”
De dubbla ”Vertikal”-skivsläppen från CULT OF LUNA. Under året hade jag turen att få se dem live för andra gången, och det är tydligen alltid en snudd på andlig upplevelse. På skiva tycker jag dock inte att bandet kommer till sin rätt, och ”Vertikal”-plattorna och jag vill inte riktigt komma överens. Dock bör alla som får chansen att se Umeåiterna live hugga som kobror!

Minst poetiska
Ja, men anklaga mig för att svära i kyrkan, då, men: Lemmy. Jo, jag pratar alltså om herr Kilminster, MOTÖRHEADs pappa. Det är nämligen han som skrivit texten till den (annars rätt bra) låt på HUNTRESS platta som innehåller textraden ”Let me suck your breath / I want to fuck you to death”. ‘Nuf said.

Bästa konsert
Enklaste beslutet någonsin, och då såg jag ändå många bra gig under 2013. Ohotade vinnare är likafullt WITCHCRAFT och deras spelning på Metaltown. Visst har jag blivit berörd tidigare och av andra artister, men detta är första och (hittills) enda gången jag börjat gråta på ett gig, för att det är en så vacker och känslosam upplevelse. Ren och scharlakansröd magi – tack som fan!

Största sorg
Att Metaltown tar time-out under 2014. Jag kommer att sakna ”min” festival här på (nästan) hemmaplan. Fan vet vad man gör nu då; drar till Gävle och Getaway, kanske? Hoppas Metaltown kommer tillbaka 2015!

Rappaste käft
DANKO JONES. Hade under året förmånen att få se honom två gånger, och mannen är ett unikum i branschen. Han (och hans band) är solid rock ‘n’ roll, mer än duglig komiker, och oöverträffad entertainer. På skiva är han bra men inte lysande, men live är han koncentrerad livslust.

Största mållinje-snubbel
IWRESTLEDABEARONCE. Deras ”Late For Nothing” ledde min privata årsbästakamp för skivsläpp fram till nu i december, när COLOSSUS ”Wake” sprang om. Möjligen för att den senare plattans introverta atmosfär och ångestladdade nerv gör sig bättre med mörker och kyla utanför fönstren?

Årets evighetsmaskin
Återigen ett hyggligt enkelt val: BAD RELIGION. Deras senaste alster ”True North” känns vitalt och relevant. Bandet grundades 1979. Sug på den, Justin Bieber…

Pampigaste hjälterock
Snortight, intelligent skriven, vackert harmoniserande, dubbelkagge-beväpnad power metal, med texter om vikingamytologi, delvis på färöiska? Check; det är TYR och ”Valkyrja”, det. Lätt den bästa hjälte-metalplattan på år och dag.

Bästa EP
Här får jag nog lov att säga IE AT HEART och deras trespårs ”We Will Win”. Jag vet inte riktigt om det är mest progressiv metal eller hård jazz, men det är onekligen både intelligent och vackert.

Mesta brainfuck
Här får i alla fall IWRESTLEDABEARONCE knipa (ytterligare) en titel. Kaotiskt som THE DILLINGER ESCAPE PLAN, elektro-aggressivt som THE BROWNING, vackert som WITHIN TEMPTATION, och humoristiskt som BLINK 182? Tja, det kanske inte vore en helt oäven beskrivning. Glasklart, va?

Bästa retro
HORISONT skiter i huruvida sjuttiotalet är ”trendigt” eller inte, och gasar på med jeansvästen sittandes som en smäck. ”Time Warriors” lär tilltala såväl fans av LED ZEPPELIN som av tidiga PUGH ROGEFELDT.

Mest headbang-vänliga
ALWAYS WAR joggar hem denna kategori, med den hardcore/metal-crossover som bjuds på ”We Are The Flood”. Här finns såväl halsbrytande tvåtakt som extremt taktfast, malande tugga-tugga-riffande på nedstämda strängar. Får man inte nackbesvär av detta, är man sannolikt död eller popsnöre bortom all räddning.

Minst vågade framtidsförutsägelse…
Att BEHEMOTHs kommande släpp (mindre än en månad kvar!) återfinns på 2014 års topp 10-lista. Någon som vill sätta emot?

Väl mötta 2014!

Den årliga listångesten

…börjar ofrånkomligen smyga sig på, så här med ett par veckor kvar av året. Vilka 10 skivor är de som skall föräras titeln ”årets bästa”, och hur fanken skall dessa i sin tur kunna rangordnas inbördes?

And the winner isDet lär nog ta en hel del grubblande innan det pusslet är löst, men några saker har jag väl hyggligt klart för mig redan nu. Jag kommer till exempel att välja bort ett par alster som många annars nog lär inkludera, så som till exempel allas nya gullegrisar GHOST. Alltså, konceptet är coolt, och de är klart bättre live än på skiva, men jag och GHOST kommer helt enkelt inte riktigt överens.

Inte heller kommer kritikerrosade IN SOLITUDE, anrika CARCASS eller stjärnskotten i BOMBUS att kvala in. Jag kommer även att välja bort (annars av mig omtyckta) IMPERIAL STATE ELECTRIC, samt lagom pretto-creddiga KONGH och hårdmanglande veteranerna AUTOPSY.

Vilka är det då som är kvar i racet, och som slåss om titeln? Tja, min tanke är att nedanstående 19 skivsläpp skall bantas till en lista om 10 stycken, men fan vet hur många gånger den listan kommer att möbleras om i mitt huvud innan en ”slutgiltig” version sätts på pränt… De enda som nog kan sägas vara helt säkra på att inkluderas är HACRIDE, IWRESTLEDABEARONCE och TYR – sedan är det huggsexa deluxe om resterande platser.

Age Of Woe – Inhumanform
Always War – We Are The Flood
Bad Religion – True North
Clutch – Earth Rocker
Colossus – Wake
Dark Tranquillity – Construct
Deathember – Going Postal
Diabolical – Neogenesis
Envinya – Inner Silence
Hacride – Back To Where You’ve Never Been
Horisont – Time Warriors
IWrestledABearOnce – Late For Nothing
Jex Thoth – Blood Moon Rise
Outshine – Prelude To Descent
The Dillinger Escape Plan – One Of Us Is The Killer
Tribulation – The Formulas Of Death
Tyr – Valkyrja
Watain The Wild Hunt
Vista Chino – Peace

Sedan kvarstår ju så klart den uppenbara frågan: vilka skivsläpp anser ni att jag har tokmissat, och menar att är självskrivna på en Topp 10-lista för året? Shoot!