Watain, IWABO och Battlecross på WeRock

Hej på er,

Det var länge sedan sist, jag vet. Även om pennan (tangentbordet) fått vila ganska grundligt på sista tiden, har öronen och hjärnan varit verksamma. I den vända recensioner som nu i det nyss passerade månadsskiftet lades upp på WeRock hade jag inte mindre än 3 recensioner med.

Först ut var jänkarna i BATTLECROSS, som beskriver musiken på sin ”War Of Will” som ”blue collar thrash”. Om deras metal är mer arbetarklass än andra riff-hantverkares låter jag vara osagt, men det svänger ganska skönt. Inget banbrytande, men en högkvalitativ blinkning till akter som DEVILDRIVER och TRIVIUM: tight, bra driv och förhållandevis varierat. Gott så.

Att ta sig an WATAIN och deras ”The Wild Hunt” var naturligtvis spännande. Efter att ha lyssnat noga, fastnar jag för den spännande motsägelsen i att Erik Danielsson under intervjuer sagt saker som att hans band ”…pissar på de så kallade artister som anpassar sig själva för att nå en större, bredare publik”, samtidigt som WATAIN nog aldrig har låtit lika softa (nåja, men allt är relativt) och inbjudande som på detta släpp. Hur som helst finns det fortfarande tillräckligt mycket härsket stinkande mörker på plattan för att betyget skall bli högt. De mjukare partierna/låtarna funkar nämligen därmed som en snygg kontrast, och helheten känns tämligen spännande. Topp 10 bland årets plattor? Tja, förmodligen.

Jag har sparat det (åtminstone enligt mig) bästa till sist, och det är knäppgökarna i IWRESTLEDABEARONCE. (Nej, det är inget fel på min mellanslagstangent, de skriver det så.) De skiter i alla förhållningsregler, och skruvar ihop en platta som rycker och drar i kopplet åt alla möjliga håll och kanter. Jag citerar mig själv:

På ”Late For Nothing” möts vi ena sekunden av löjligt brutalt mangel i en avancerat synkoperad takt, för att i nästa få våra trumhinnor varsamt smekta av smäktande skönsång och superlims-fästande melodier. Tänkbara influenser skulle kunna innefatta allt från THE DILLINGER ESCAPE PLAN via SYSTEM OF A DOWN och BRING ME THE HORIZON till WITHIN TEMPTATION, förutsatt att man kör blandningen i en regnbågsfärgad mixer samtidigt som man tar LSD. Typ.

Att bandet med sin säregna prägel är något av en åsiktsmässig vattendelare är knappast något som förvånar, och det verkar som om jag denna månad är något på kollisionskurs med den allmänna opinionen. Visst, publikbetyget på WATAIN-plattan är gott även det, på WeRock, men när det gäller BATTLECROSS och IWABO verkar de flesta hysa en ganska annorlunda uppfattning än jag. Nåväl, det är ju det som är charmen med subjektiva åsikter – att jag kan få tala om för andra att de har fel… ;-P

PS. Spana även gärna in Metalyze-Robbans recension av SYSTEM ANNIHILATED, som ges goda vitsord!

IWABO: …tja, det verkar rimligt. Eller?

Nya recensioner på WeRock

Ny månad är lika med nya vända skivrecensioner på WeRock! Temat för denna månads skörd verkar vara ”åtta”, eftersom hela fem av de granskade alstren klockar in på det fina betyget. De fyra första utgörs av QUEENSRYCHE, IMMOLATION, TIMO TOLKKI’S AVALON samt DARKANE.

Den femte åtta-taggaren är en skiva jag haft nöjet att förälska mig i, i form av franska HACRIDE och intrikata mästerverk ”Back To Where You Never Been”. När det gäller recensionen som sådan kanske man kunde tro att jag gått på semesterspriten lite väl tidigt, eftersom jag verkar ha landat i att prata storhetsvansinne, straffläggningar och Phil Neville lika mycket som jag pratar riff, arrangemang och rytmik.

Plattan däremot känns inte ett dugg alkad, även om den förvisso gör sina utsvävningar den också. Nej, här är det snarare knivskarp fokusering och stor talang för låtskriveri som gäller. Tunga riff, vackra melodier, ett klart godkänt mått av groove emellanåt, och riktigt intelligenta arrangemang och låtstrukturer borgar för en platta jag redan nu törs sätta nästa års semesterlön på att kommer hamna högt på 2013 års topplista över bästa plattor…

Den andra skivan jag ägnat min junimånad åt, utgörs av ”Dead On” från västgötska BLOODLIT. Här snackar vi inte ett dugg progressivitet, utan istället habilt, bredbent tunggung med bootsen stadigt förankrade i det bensindoftande sågspånet. Låtmaterialet erbjuder ett par klart godkända stänkare, och skivan är förvisso en trivsam bekantskap, men som helhetsupplevelse snackar vi inget alltför livsförändrande.

Noterbart från denna vända recensioner är även MEGADETH och deras ”Super Collider”. Jag tänker inte avslöja alltför mycket om vare sig ordval eller slutbetyg, men ni skall få ett distinkt ord som ledtråd. Det ordet är: ouch…

Shit going down

Hej hopp!

Det har varit tyst ovanligt länge nu, jag vet. Dels har jag hunnit med att sörpla lättdrucken pilsner på Cypern en vecka (bildbevis på varför landet i princip kånkade i våras återfinns, apropå alkohol, här under) och dels har jag brottats med The Monster Cold From Hell, så det är inte genuint ointresse som är boven.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan sist (om det inte handlar om broarna i Ankh-Morpork, i vilket fall ”flyter” kanske är en relativ term) så det kanske är på sin plats med en liten update?

Under min utlandsvistelse lades en recension av Sebastian Bachs live-DVD ”Abachalypse Now” upp på WeRock. Bortsett från alla göteborgare, som lär älska ordvitseriet, är det måhända något av ett verk för de närmast sörjande. Det är förvisso inga större fel på DVD:n, som är en habil live-DVD utan att erbjuda något som egentligen sticker ut eller imponerar. Det som är synd är att personen och livsödet Bach är en rätt intressant grund för historieberättande, men inget av materialet på DVD:n tillåter oss att komma nära människan Sebastian Bach. Synd…

På WeRock har det för övrigt lagts upp fler recensioner alldeles nyss, här vid månadsskiftet. Många högpoängare återfinns i urvalet, bland anat i form av DARK TRANQUILLITY, POSTURES och THE GENERALS. De sistnämnda hamnade under min lupp, med andra släppet ”Blood For Blood”. Jag återger min inledning:

Att lyssna på THE GENERALS ”Blood For Blood” är lite som att sitta i passargerarsätet bredvid Gurra när han tar sin hemmatrimmade Volvo 242 på lite nattrally i grustaget i Avesta, med ett par folköl innanför västen och gaspedalen hårt nedtrampad. Det är svennigt och inte överdrivet originellt som underhållning betraktat, men faktiskt rätt kul – och, trots allt, en aning farligt.

Som betyget (8/10) antyder tyckte jag bättre om anrättningen än vad ovanstående stycke kanske ger sken av. Något jag däremot har svårt att förlika mig med är DARK TRANQUILLITYs ”Construct”. Alltså, vi snackar DT här, bandet som gav världen ”Lost To Apathy”, och de kommer följaktligen alltid att ha min respekt. Men, allvarligt, även om den nya plattan är snygg och välskriven – är den samtidigt inte lite… tråkig? (Vet inte riktigt om jag skall skriva att det jag nyss gjorde motsvarar att svära i kyrkan, eller, eftersom vi snackar metal, att inte svära i kyrkan?)

Nåväl, vad mer är nytt? COLOSSUS har fått sin första utmanare om titeln som årets vassaste släpp, i form av HACRIDE och deras ”Back To Whre You’ve Never Been”. Recension kommer på WeRock i mitten av denna månad, men för att förstöra spänningen lite: det är fan på tiden att folk inser att GOJIRA inte nödvändigtvis är det bästa progressiva, blyskodda monster Frankrike har fött upp…

Tankekedja: Cypern – konkurs – festivaldöden. Peace & Love i Borlänge har kastat in handduken, och Siestafestivalen likaså. Sorgligt, men förståeligt givet det nästan löjligt stora utbudet av festivaler med genuint bra lineup i Nordeuropa och här hemma i Sverige. I skrivande stund är det folkliga trumfässet Sweden Rock som har låtit ridån falla och riffen börja tugga, och här framöver kommer evenemangen sedan att avlösa varandra i rask takt.

Min egen biljett för sommaren (Metaltown, ja, men så brukar ju hårdrockare faktiskt vara ganska konservativa av sig, och dessutom börjar jag bli gammal och bekväm, så give me a break) har ökat något i värde, givet att NAPALM DEATH, CARCASS, HARDCORE SUPERSTAR och THE KRISTET UTSEENDE skapligt nyligen blev klara som sena tillskott. Barney Greenway i NAPALM DEATH har fortfarande en av de bästa scenreplikerna någonsin, på Metaltown för ett antal år sedan: ”For those wondering what all the fuckin’ noise is about… We are Napalm Death.”

So, what else is new? Tipsa mig gärna om något kul! 🙂

OK, lite off topic, kanske, men jag kan inte låta bli att dela den här bilden. Visst förväntar man sig i princip att se en Nazgûl komma utknallande ur tornet? Dock handlar det inte vare sig om ett sceneri från inspelningen av Sagan Om Ringen, eller om en skotsk borgruin insvept i Nordsjö-dimma. Nej, det är Sankt Hilarion, en borgruin från 900-talet, på dryga 700 meters höjd. På Cypern. I 30 graders värme. Något otippat givet sceneriet, eller hur? Still metal as fuck rent grafiskt, så håll till godo!

Colossus – Wake

Jag var faktiskt inte en av fanbärarna i hyllningsarmén när COLOSSUS häromåret släppte EP:n ”Spiritual Myiasis”. Visst, den var bra, men jag tyckte kanske inte riktigt att den levde upp till hypen. Nu har COLOSSUS släppt sin fullängsdebut, ”Wake”, och den här gången får jag erkänna mig besegrad. När jag tryckte på play blev det måhända ingen omedelbar kärlekshistoria, men över tid arbetar bandet ner eventuella försvarsverk med förkrossande precision.

Ett utdrag ur min recension på Metalcentral:

Låtarna blir svårare att urskilja individuellt […] och istället förvandlas ”Wake” till en meditativ resa genom ett kargt, vagt hotfullt och samtidigt vackert landskap, insvept i gråkalla dimslöjor. Jag inser att dessa ord låter högtravande och mer än en aning pretentiösa, men samtidigt utgör COLOSSUS i fullängdsformat en bekantskap som nog inte tillåter sig presenteras på ett lättsamt sätt.

Resten får ni läsa på Metalcentral. Här tänkte jag testa tesen att ”en bild säger mer än 1000 ord”. Om det är sant, borde nedanstående bildspel (som är ämnad att ge er en bild av vilken sinnesstämning COLOSSUS förmedlar med ”Wake”) motsvara en recension på – minst – 8000 ord. Det borde väl räcka…?

Detta bildspel kräver JavaScript.