At The Gates live på hemmaplan

Breda referensramar brukar oftast vara ett plus när man skall bedöma något. I just det aktuella fallet är just referensramarna något av en förbannelse. Vad jag avser är den spelning med AT THE GATES som jag beskådade i torsdags kväll. Platsen var Trädgår’n i Göteborg, förbandet anrika GRAVE, och uppdraget för huvudakten något av ett mission impossible.

För det första: skivan.

För det andra: spelningen.

Det här var kvällen när AT THE GATES premiärspelade det nya materialet, låtarna från årets ”At War With Reality”, live på hemmaplan. Årets skiva är den uppföljare till 1995 års ”Slaughter of the Soul” (alla tiders bästa dödsmetallplatta enligt bra många fler än mig) som världen har väntat i 19 (!) år på att få se. Snacka om stora skor att fylla…

Inte blev torsdagskvällens uppdrag lättare av att jag såg den där extrainsatta måndagsspelningen i samma lokal 2008, det som då troddes vara den definitiva avskedsspelningen på svenska mark. Bandet hade ju trots allt bara återförenas för en engångsturné (trodde man då). Den kvällen gick jag hem två attiraljer fattigare: den ena det silverarmband jag fått i 30-årspresent av min far, den andra mina glasögon. Armbandet avslitet i villervallan framför scen, och glasögonen krossade under hundratals fötter efter en hockeytackling som fick dem att bli luftburna. Jag lämnade Trädgår’n utan dessa attiraljer – och likafullt med känslan av att ”fan, det var värt det!”.

Svårslaget, som sagt. AT THE GATES anno 2014 gör ett tappert försök, och jisses vilket tight och bra liveband de är. Flera av de nya låtarna funkar också riktigt bra live, bland dessa titelspåret, snabba ”The Book of Sand” och superpampiga avslutningen ”The Night Eternal”. Samtidigt går det inte att komma ifrån att spår som ”Blinded By Fear”, ”Suicide Nation”, ”Nausea” och ”World of Lies” fortfarande är snäppet vassare. Kanske har jag ändrat uppfattning efter att ha hört de nya låtarna i 19 år, men inte än.

Nöjd är jag ändå med mitt konsertbesök. Hela recensionen (inklusive komplett låtlista) hittar du på WeRock.se, och här nedan två exempel på vad publiken fick beskåda.

Annonser

Rival Sons FTW!

Yeay – RIVAL SONS kommer tillbaka till Sverige redan i höst! För egen del blir det till att inta Trädgårn i Göteborg den 20 oktober, tro inget annat. För den som har närmare till den svenska östkusten än till – som OPETHs Mikael Åkerfeldt formulerade sig på årets Metaltown – Sveriges anus, finns chansen att se bandet även i Stockholm på Tyrol den 15 oktober.

Så här ser den kompletta turnéplanen ut:

Rival Sons - Head Down Tour, Europe 2012

…och så här bra (fast, hoppas jag så klart, betydligt högre) kommer det att låta:

Full Of Hate – Trädgårn 28/2

När jag anländer till Göteborg denna tisdagkväll är det med en del ovanligt tyngande personliga issues i bagaget, så jag ser verkligen fram emot att få rensa både hörselgångar och tankar med en svulstig dos aggressiv metal. Trädgårn är destinationen, och turnépaketet Full Of Hate står på programmet. Lokalen äntras vid strax efter sju, och vid det laget har både NEXUS INFERIS och SUICIDAL ANGELS hunnit avsluta sina set. De förra hade varit roliga att se, eftersom deras bitvis hypersnabba hybrid av industriell dödsmetall och black metal onekligen sliter i tyglarna, men de senare har jag sett tidigare (på Brew House tillsammans med BELPHEGOR och KATAKLYSM förrförra vintern) utan att imponeras. Visst, de lirar thrash med häpnadsväckande snabbhet och fingerfärdighet, men låtmaterialet triggar helt enkelt inte igång mig.

Det gör det däremot hos MISERY INDEX, och därför är det med viss frustration jag inser att de redan hunnit gå på när jag anländer; ”Carrion Call” tar precis slut när jag banar mig väg fram emot scenen. Som tur är har jag dock inte missat så mycket; det är bara två spår som hunnit avhandlas. En sak står dock väldigt klar – jänkarna har jävlar i mig redan hunnit lägga i en hög växel .

Jag är som sagt i behov av en rejäl späkning denna kväll, och MISERY INDEX tillhandahåller inte bara ett robust kors, utan driver med hyperbrutala blastbeats och envetet elaka riff in överdimensionerade spikar i min snart ymnigt blödande lekamen. Trummisen Adam Jarvis är regissören bakom denna fantastiska föreställning, då hans arbete på pallen inte bara är sjukt snabbt och tekniskt, utan även visuellt väldigt energiskt – den frenesi han misshandlar sina trummor med imponerar storligen.

Sångaren/gitarristen Mark Kloeppel bidrar även han med ett jävlaranamma man får söka vida kring för att hitta dess like, och när min personliga favorit ”The Spectator” rivs av ett par nummer in på konserten åtlyds hans befallning om circle pit utan protester (vem hade väl vågat?). Efter därpå följande ”The Great Depression” lanserar Kloeppel ”Seventh Cavalry” med uppmaningen ”headbang your fucking faces off”, och under det blytunga signaturriffet är det omöjligt att inte åtminstone göra ett tappert försök.

Sedan höjs tempot, när frontmannen frågar om vi vill köra snabbare och bandet efter jakande tillrop river av ”The Illuminaught”. Jag njuter lätt masochistiskt av trycket i öronen, medveten om att pluggarna borde sitta i, men vad fan; det är – som det brukar heta i andra sammanhang – ett skönt ont… Jag noterar utan förvåning att Jarvis tappat tröjan där bakom pukorna, och som han manglar loss är det inte underligt att svetten flyter. Hans formtopp håller i sig spelningen igenom, och när givna esset ”Traitors” avslutar setet två spår senare ler jag med hela ansiktet åt den vansinniga intensiteten i hans (och, för all del, även resten av bandets) uppvisning. Fy – fan – vilket – bra – gig!

Digitalskadad som även en gammal uv likt undertecknad börjar bli, kollar jag Facebook i pausen innan LEGION OF THE DAMNED. Noterar att WeRock-kollegan Martin ”Metallbibliotekarien” Bensch lagt upp en bild på hur scenen riggades inför den nyss genomförda spelningen, och drar ett mess om att vi borde ses efter holländarnas tur på scen.

Check på det, men först alltså dags för lite thrashigare tongångar. Som ganska given inledning river de av signaturlåten ”Legion Of The Damned”, vilken så att säga sätter tonen för stora delar av setet. Det går fort, det är bra driv och galoppriffandet är onekligen skickligt utfört. Personligen finner jag dock låtmaterialet något för enahanda för att verkligen tilltala, och jämfört med MISERY INDEX känns holländarna tyvärr aningen lättviktiga (en anledning till detta är förmodligen att Maurice Swinkels helt enkelt inte är en lika stark sångare som Mark Kloeppel).

Visst finns det dock ljuspunkter. ”Son Of The Jackal” och efterföljande ”Malevolent Rapture” (spår fem och sex i ordningen) bjuder båda på rå energi och elakt driv, och moshandet i piten framför scen håller här god klass. Mer än önskat för vissa, då jag ser en ung man följa en dambekant ut ur vimlet medan hon håller huvudet bakåtlutat och händerna kupade framför ansiktet; blodet från hennes sargade näsa läcker ut mellan fingrarna och ritar slumpartade mönster på hennes handleder…

”Night Of The Sabbat” funkar väl också ganska hyggligt, och avslutande ”Taste Of The Whip” får igång en åtminstone godtagbar mosh pit framför scenen. Känslan jag får när LOTD går av är ändå den att flertalet i publiken ser bandet som något av en parentes mellan större och viktigare skeenden. Nästa skeende för egen del är att sammanstråla med herr Bensch, som visar sig vara en precis lika trevlig prick i verkligheten som i den digitala världen. Efter en kort pratstund om allt möjligt, däribland det lustiga i den förmodat rebelliska metalscenens extremt konservativa dress code (vare sig Martin eller jag bär dock svart denna afton, kan man tänka sig!), gör vi gemensamt slag i saken för BEHEMOTH.

Det är på sätt och vis lite lustigt att turnépaketet heter ”Full Of Hate”, för den besvarade kärlek som Adam ”Nergal” Darski visar publiken efter sin dust med döden (leukemi) denna afton står i tydlig kontrast mot evenemangsnamnet.

Från första stund (självklara ”Ov Fire And The Void”) till sista (lika självklara ”Lucifer”) märks det att Nergal genuint trivs med att vara precis där han är. Han dominerar scenen på ett sätt som fascinerar givet hans egentligen ganska blygsamma fysiska gestalt, och hans karisma, kombinerat med bandets urstarka låtmaterial där både brutalitet och majestätisk atmosfär finns i överflöd, borgar för en storslagen upplevelse.

Med scenen allt som oftast dränkt i blått ljus och rikligt med rök, avhandlas en rad populära nummer ur den lite äldre delen av katalogen, så som ”Demigod”, ”Moonspell Rites” och ”Decade Of Therion”, men även nyare alster så som ”Alas, Lord Is Upon Me” och ”The Seed Ov I”. Hela tiden är det ytterst njutbart – eller nej, förresten, det finns faktiskt ett undantag… Det är när Nergal innan tredje numret ”Moonspell Rites” kör det urvattnade publikfrieriet med rivaliteten mellan Sveriges västra och östra kust: ”We played in Stockholm last night [burop från publiken] and they told me you guys suck [fler och starkare burop], but now I can see that they were totally wrong…” [jubel]. Allvarligt, det där känns inte överdrivet fräscht längre; bättre mellansnack än så måste det väl gå att få till?

Nåväl, det är också det enda lilla smolket i en annars stor och välfylld glädjebägare. Kvällens citat står herr Bensch för när han efter den pampiga avslutningen på ”Conquer All” utbrister ”Alltså, slutet… Det är så bra så man nästan får stånd!”. Den något tveksamma formuleringen till trots kan jag inte annat än instämma i andemeningen, för visst fan är polackerna på G denna kväll. Särskilt då alltså frontmannen Nergal, som innan nyss nämnda spår spontant utbrustit ”It feels good to be alive… It feels so fucking good to be alive!” med ett eftertryck som inte lämnar några tvivel om att han menar det.

Han och resten av bandet får också det gensvar de förtjänar givet det engagemang de visar för uppgiften (kolla bara hur svettdropparna flyger kring gitarristen Patryk ”Seth” Sztyber!) och under rasande snabba ”Slaves Shall Serve” finner jag mig återigen ståendes där med ett brett fånleende över hela ansiktet. Värt att nämna på pluskontot är förresten även den fantastiska ljudbilden, där varje instrument hörs glasklart och med knivskarp skärpa utan att kompromissa en millimeter med tryck och svulstighet – heder åt ljudteknikern!

Den pampiga avslutningen på spelningen lämnar inte heller någon anledning att fälla ner mungiporna, utan bidrar istället med lite lätt gåshud som bonus. ”Chant For Eschaton 2000” avslutar det ordinarie setet, för att följas upp av extranumren ”23 (The Youth Manifesto)” och löjligt atmosfäriska ”Lucifer”. Jag kan medge att det är lite förutsägbart att BEHEMOTH så konsekvent nyttjar just den låten som avslutning på sina gig nuförtiden, men spåret sitter ju onekligen som en smäck, så varför inte?

Efter ytterligare en trevlig pratstund med den pukhamrande bibliotekarien om allt från belgisk öl via sentimentala föräldrar och den eventuella straffbarheten i att gilla MUSTASCH (Martin för vite, jag emot) tar vi plats i konsertlokalen igen för att ta del av kvällens headliner, CANNIBAL CORPSE. Med anor sedan 1988 och en given plats i metalmusikens historieböcker är det rimligt att de utgör det översta namnet på rostern, även om jag personligen kanske skulle hålla BEHEMOTH som ett större namn här och nu. Nåväl, det skiter förmodligen George ”Corpsegrinder” Fisher och hans anhang högaktningsfullt i när de inleder med utmärkta ”Evisceration Plague”. ”The Time To Kill Is Now” följer, och lägger tempot mer på en nivå där man är van att återfinna Buffalo-akten: snabbare än snabbt, med andra ord.

Det rensas furiöst nästan hela kvällen igenom, och för den ouppmärksamme kanske det kan låta som en onyanserad vägg av brutalitet. Studerar man dock (alla tre) strängbändarnas fingeraktivitet, inser man dock snabbt att riffandet ligger på en hög teknisk nivå. Förvisso drunknar en del av detta i Fishers gutturala growlande; även om karln besitter en häpnadsväckande kraft i sin strupe har jag bitvis lite svårt för det inte alltför varierade uttrycket.

Med detta på åtminstone mitt minuskonto, får jag ändå tillstå att CANNIBAL CORPSE bjuder på en tämligen imponerande mangling. Det är extra roligt att de spår som tilltalar mig mest är de från kommande plattan ”Torture”. Som fjärde nummer river bandet av sedvanligt snabba men snyggt varierade ”Demented Aggression” och därefter följer lika färska ”Scourge Of Iron” – och satan i helvete vad skönt det spåret är. Med ett för bandet närmast unikt långsamt tempo, bjuder låten på en tyngd som är så förkrossande att jag kommer på mig själv med att undra om Trädgårn någonsin trampats under en så grundligt blybesatt klack…?

Sedan är det full fart igen med subtilt betitlade ”I Cum Blood”, och här börjar det märkas att bandet inte är några ungdomar längre. Jag avser här trummisen Paul Mazurkiewicz, som i varje lite längre parti med D-takt börjar sacka betänkligt. Mot slutet av varje sådant parti gör han en naturtrogen imitation av ett dragspel, när han skyndar sig och genom ett par sekunders för högt tempo hinner ikapp lagom till nästa cymbalslag på en takt-etta… När jag väl gjort denna observation (som också bekräftas av mitt trummande sällskap) blir den till slut så uppenbar att det är svårt att inte dra på munnen på den allt eftersom den upprepas setet igenom. Nåväl, givet det halsbrytande tempo som i princip hela resten av setet går i kanske det går att förlåta att det är mer än lovligt otight här och var – det är ju inte direkt som om jag hade gjort det bättre själv…

Rutinerade frontmannen Fisher tar också på ett skickligt sätt fokus från sådana skönhetsfläckar. Ett typexempel är följande monolog från innan ”Demented Aggression”:

”Now, for this song I don’t just want you to headbang the ordinary way. I want you to do headspins, and try to do them as fast as I do. You will fail, I’m a pro – but hey, there’s no harm in trying, is there…?”

Ett annat exempel är introduktionen av ett smått klassiskt spår:

”Are there any girls here?”. En övervägande manlig kör vrålar till svar. ”What? I ask if there’s any girls here, and a bunch of guys goes [Fisher utstöter ett brölande läte]. What’s up with that? No, there’s gotta be at least a few pretty girls here tonight, right? There’s one, and over there’s one too…”. Fisher spanar ut över publiken, återupprepar sin inledande fråga och får den här gången ett distinkt ljusare skrik till svar. Med honungslen stämma dedicerar sångaren sedan den kommande låten till den kvinnliga delen av publiken: “Fucked By A Knife”…

Kanske borde man känna sig kluven inför en sådan dedikation, men publikens gensvar är gott – precis som spelningen igenom är det ett frenetiskt moshande framför scenen. ”The Wretched Spawn” och ”I Will Kill You” är bland de nummer som fram till avslutningen funkar bäst. De riktiga ässen har de kannibalistiska liken dock sparat till sist: ”Hammer Smashed Face” och ”Stripped, Raped And Strangled” (jag gissar att Fisher inte vinner priset för mest romantiska lyrik i år heller) avslutar setet.

Jag missar dock själva finalnumret, då jag måste avlägsna mig mot Centralen för sista nattbussen hem mot Borås. Detta är i och för sig ingen jätteförlust; CANNIBAL CORPSE har inte riktigt kunnat mäta sig med BEHEMOTHs starka uppvisning, och efter nästan fem fulla timmars manglande börjar jag ha fyllt dagsbehovet mer än väl. Gott så; när jag anlände till Göteborg var jag i något av känslomässigt kaos, men efter denna grundliga musikaliska misshandel har jag genomgått katarsis. Nu känner jag mig åter i balans, renad och tömd på mentalt bagage. Som en bonus har jag dessutom fått göra herr Bensch trevliga bekantskap, vilket även det bidrar till ett gott humör när jag sätter mig på bussen hem.

Musik är en underbar jävla livlina, and I’ll stay fuckin’ metal ’til the day I die… Mosh på er!