FuFFenS – Tveeggad

Äntligen dags för en fullvärdig skivrecension här på bloggen igen – och av en popplatta, därtill!

Bakgrundsfakta

FuFFenS (jo, de skriver själva namnet på det viset) är ett Hudiksvall-baserat band som vissa kanske skulle kalla för ”pop”. Som ni kommer att bli varse är det måhända en beskrivning med vissa brister, då influenserna verkar inkludera allt från jazz via funk till folkmusik och sjuttiotalsrock… ”Tveeggad” är bandets debutplatta, utgiven i samarbete med Tummen Upp Produktioner. Alla texter är på svenska.

Medlemmar: Jon-Erik Jonasson (trummor, orgel), Patrik Lundström (gitarr), Lars Nordell (bas, piano) samt Oskar Pierrou (sång, gitarr).

Hemsida: www.fuffens.net

Omdöme om skivan

När jag lovade bandet att ta mig en kik på deras debut, var det med med försiktigt skeptisk nyfikenhet. Det inledande spåret Lasse i backen är förvisso ett smymysigt litet nummer på strax under minuten, bestående av endast en ensam och aningen sorgsen tramporgel. Fint, men så långt är jag mer skeptisk än frälst.

…vilket ger oss en snygg övergång till spår nummer två, vars titel är just Kapten Frälst. Under sin inledande halva är låten för all del behagligt småfunkig och skönt taktfast i versen, men refrängens upprepning av sångstrofen där vill inte riktigt bita på mig. Betydligt coolare blir det dock längre fram i låten, under det break som tar fart på allvar efter cirka 2:40. Det sångaren här gör med sin röst beskriver bandet själva på sin hemsida som ”tungotalsgrowl”, och om ni har svårt och föreställa er vad det innebär så tough luck – jag kan nog inte ge en bättre beskrivning än så.

Inledningen på tredje låten Singla ner påminner lite om DOMMINs ”Dark holiday” med sitt taktfasta stuk. Likheterna i övrigt är väl minst sagt försumbara. Versen är en rätt soft pophistoria vars smygande bas dock skapar rätt bra driv det mjuka anslaget till trots. Refrängen är luftigt snygg men bibehåller ett swingaktigt roove och taktfast komp, och slutresultatet är riktigt lyckat. De avslutande pukorna landar återigen i nämnda DOMMIN-spår, och sätter en snygg punkt för numret.

Vi återvänder till ett funkigt anslag i introt till efterföljande Herr Ågren. Både låttiteln och texten är lekfulla, den senare på gränsen till obegripligt abstrakt – eller vad sägs om en textstrof som ”Döden kommer kommer, med finballonger”…? Refrängen svänger dock riktigt skönt med sitt svettigt kåtfunkiga anslag, och det är förvånansvärt svårt att sitta still, särskilt under låtens avslutning och dess skönt taktfasta rytmer.

Det är möjligt att FuFFenS i Någonting vackert har använt ett av de coolaste rytminstrumenten någonsin, för jag undrar om det banne mig inte är en halvfull vattenflaska som utgör det bärande inslaget i låtens subtila komp? Stilpoäng för det, samt för denna gripande ballad som helhet. Jag har haft en del känslomässigt bagage den sista tiden, och varje gång jag lyssnar på den här låten får jag bita mig hårt i läppen för att tårarna inte skall välla fram. Lika rörande vackert som stillsamt elegant!

Sjätte låten Astronauter är den som främst konkurrerar med föregående nummer om titeln bäst på skivan. Framför allt är det låtens smått elaka signatur-riff som första gången kan höras efter 45 sekunder som biter sig fast, särskilt när det används som grande finale för numnret. Även den taktfasta bryggan till refrängen, det sjuttiotalsflummigt disco-vibbande breaket samt tremolo picking-solot är dock slagkraftiga komponenter. Återigen ett spår där det är svårt att sitta still.

Sakta smygande, rökigt och ruffigt skumt – Karneval inleds som ett perfekt soundtrack till lömska planer i natten. Basgången i versen är så pass skön att när refrängen kommer blir man nästan lite besviken, trots att refrängen i sig lyfter anrättningen förtjänstfullt. Den upprepade, lilla ljusa trillen på gitarren efter refräng två kombinerat med pukorna och Hammond-orgeln i bakgrunden är ett snyggt inslag, och innan låten är slut har FuFFenS även hunnit slänga in lite distade gitarrer och pårökta körer. Ett på många sätt rätt schizofrent spår, men just därför också ett som verkligen presenterar bandet väl…

Apropå schizofrent, ja. Titelspåret Tveeggad har som bärande stomme ett tydligt drag av svensk folkmusik, vilket onekligen lyckas sticka ut till och med mot bandets rätt varierade fond av andra spår. Jag önskar att jag kunde säga att jag är påläst nog att veta vilken slags folkmusik det handlar om; det är 3/4-takt där 3:an kommer ett litet hack för tidigt och sedan hänger. Det jag dock kan säga är att denna rytm kombinerat med jazziga inslag av sologitarr och orgel svänger riktigt skönt. Lite (i positiv bemärkelse) BO KASPERS-varning, kanske?

Blå Djävul är lite skramligare och skitigare, men mer av fokus på gitarrerna. Precis som i flera tidigare spår finns det vissa partier där en enveten taktfasthet tilltalar mig. I övrigt är detta ett av de nummer som ger mig minst i utbyte, mycket beroende på att vare sig versen eller den långa avslutningen riktigt vill lyfta. Det swing-minnande fylleskrålet efter 1:20 är dock en snygg detalj.

När det läckert smygande introt är förbi och gitarrerna brakar loss efter halvminuten svänger det som fanken om Rigoletto. Pukorna smattrar fint låten igenom, och de distade gitarrfigurerna river elakt i hörselångarna. Det kanske låter lite verklighetsfrämmande att en poplåt döpt efter en opera skulle ha hög rock ‘n’ roll-faktor, men så är det. Lyssna bara på den avslutande halvminuten så fattar ni vad jag menar – här är det fullt ös!

Kära namnlösa är en kort, sorgsen ballad vars kryptiska text lämnar mig med ett vagt obehag inombords. Jag kan inte sätta fingret på varför, men det finns en vacker nerv i spåret som berör. Jag önskar bara att bandet gjort mer av låten, och inte låtit det stanna vid den pausfågel det nu blir.

När det gäller den avslutande låten Trollkarlar tänkte jag be er om ett tankeexperiment. Tänk bort pop-produktionen och lyssna enbart på rytm och tonalitet hos gitarr och bas, och fundera på hur det hade låtit med en betydligt hårdare produktion. Vet ni vad jag tänker? Jo, faktiskt: RAGE AGAINST THE MACHINE! Som ni förstår är det alltså funkigt och aningen stackato-betonat, vilket ju sällan är fel för en metallskalle som undertecknad. Efter dryga två minuter händer så något – plötsligt har låten helt bytt skepnad och blivit en mässande hyllning till Hälsingland, där den bandreferens som nu ligger närmast till hands är KENT. Det avslutande crescendot är skapligt betvingande, och en värdig avslutning på en minst sagt intressant musikalisk resa.

Bästa låt

Ruskigt vackra balladen Någonting vackert, coola Astronauter och skönt drivna Rigoletto sticker nog fram bröstkorgen något framför resterande startfält.

Betygsättning

Låtmaterial 6/10. Egentligen är det vanskligt att hålla spretigheten hos FuFFenS emot dem, eftersom det är just denna häxkittel av influenser och uttryck som är bandets själ och hjärta. Samtidigt innebär sagda spretighet att det sannolikt inte är alltför många som förbehållslöst kan ta till sig hela plattan.

Tycker jag att alla låtar på ”Tveeggad” håller hög klass? Njae, det kan jag väl inte säga. Är topparna tillräckligt höga för att övertyga mig om att bandet sitter på en generös dos pop-genialitet? Damn right they are. När bandet hela tiden lyckas vara utmanande, hela tiden vara fantasifulla och kreativa, är det hyggligt enkelt att ha överseende med skönhetsfläckarna – ”Tveeggad” är en skiva som fortsätter att utmana lyssnaren även efter många genomlyssningar, och det är som regel en kvalitetsstämpel. Misstänker därför att någon mer mer grundmurad förkärlek för smått jazz-funkig pop än undertecknad hade nämnt en högre siffra i denna kategori.

Produktion 4/5. Alltså, visst lyser det här och var igenom att skivan är en hemmasnickrad produkt avseende inspelningsproduktionen. Samtidigt bidrar det faktiskt till charmen hos plattan, och är därför inte något allvarligt skönhetsfel – FuFFenS hade nog inte mått bra av ett alltför kliniskt sound… Dessutom är det inget egentligt fel på ljudbilden; balansen mellan instrument och frekvenser är utan anmärkning.

Originalitet 5/5. FuFFenS låter som FuFFens. Det finns det nog ingen annan som gör. Frågor på det?

Slutbetyg: 7,5 / 10

Jag är glad att ha fått göra FuFFens bekantskap. Med tanke på att band som SYSTEM OF A DOWN och SONIC BOOM SIX (hur skulle ni genre-etikettera them apples?) ingår bland favoriterna, är det klart att jag gillar detta. Mer pop än något annat jag lyssnat regelbundet på under det senaste året, förvisso, men är det bra så är det – eventuella KENT-referenser till trots…

Annonser