Metaltown 2012, Fredag, del 1

Här kommer första delen av bevakningen från årets Metaltown. Här avhandlas fredag eftermiddag, och banden WHO TORCHED CINDERELLA, DEVILDRIVER, DETHRONE, KOBRA AND THE LOTUS, KYUSS LIVES! samt MACHINE HEAD.

Who Torched Cinderella

Close-Up Stage 13.00

Jag anländer till Göteborg Galopp på Hisingen tämligen punktligt vid klockan ett, denna onödigt kylslagna och blåsiga junidag. Således missar jag bara de fem första minuterna av WHO TORCHED CINDERELLA. Bandet har dock inte legat på latsidan, utan har på dessa få minuter redan hunnit få igång en ganska imponerande circle pit inne i Close-Up-tältet. Genomgående under spelningen är publiken väldigt med på noterna, och hoppandet och moshandet under spår som ”Houses” och ”Degradation Of Humanity” är intensivt.

WHO TORCHED CINDERELLA. Foto: Moa Rintakoski. Note to self: nästa mobiltelefon skall ha en bättre kamera…

Själv nickar jag med i takt tämligen belåtet. Visserligen låter den metal de unga killarna lirar, influerad av akter likt WALKING WITH STRANGERS, JOB FOR A COWBOY och AUGUST BURNS RED, ganska tidstypisk och aningen förutsägbar. Dock bjuder den på härlig tyngd och svänger onekligen rätt bra, något som alltså bekräftas väl av publikreaktionerna. Mariestadssönerna verkar nästan lite tagna av det varma bemötandet, vilket till exempel märks när sångaren konstaterar att ”det här är helt sjukt”, varpå ena gitarristen fyller i ”heeelt…” med bubblande glad förvåning.

Slutsatsen jag drar är ändå den att WTC nog bör vänja sig vid positiv uppmärksamhet – av allt att döma har de en ljus framtid att vänta.

DevilDriver

Fire Stage 13.30

När jag traskar ner till den något mindre av de två stora scenerna, Fire Stage, har rutinerade jänkarna DEVILDRIVER precis hamrat igång ”End Of The Line”. Apropå scenerna, förresten, har de placerats lite annorlunda i år jämfört med förra året. Den nya planlösningen för festivalområdet skapar betydligt bättre plats framför scenerna och underlättar förflyttning mellan dem, vilket är ett klart fall framåt.

Nåväl, mer om det senare. Nu åter till mysfarbrorn Dez Fafara (gemytlig på ett sådant där L-G Petrov-aktigt sätt) och hans anhang, som trots ett bitvis glappande gitarrljud ett par låtar in i spelningen får igång ett skapligt flitigt handklappande. Tanken slår mig att Dez förmodligen är gammal nog att vara farsa till killarna i WHO TORCHED CINDERELLA, men att han onekligen öser på föredömligt ändå. En eloge skall även ges till tour-basisten Aaron ”Bubble” Patrick, som utgör en imponerande figur med sin massivt muskulösa lekamen och sitt frenetiska pumpande på basen.

DEVILDRIVER. Dez Fafara är mysig, och Aaron ”Bubble” Patrick imponerande på gränsen till skrämmande. En kombination som funkar.

Frenetiska är även de mosh pits som rasar under spår som ”Dead To Rights” och utmärkta ”Hold Back The Day”, här är det fullt drag som gäller. Tekniken fortsätter dock att bråka lite med DEVILDRIVER, eftersom trummisen John Boecklins baskagge-pedal havererar under slutet av en låt ungefär 2/3 in i setet. ”That’s why they call it live; shit happens…” konstaterar Dez sorglöst, och får mig att le brett. Ler gör jag även när sångaren före ”Hold Back The Day” frågar oss hur många som sett bandet förut. Jag är en av rätt få; svarsropen är betydligt fler när han följer upp med att undra hur många som ser dem för första gången. Dez verkar dock inte se detta som något negativt, utan snarare som en chans att vinna ny mark: ”Jeez… I fuckin’ love this shit!”.

DEVILDRIVER. Att det var tidigt på dagen var ingen giltig ursäkt för att inte mosha!

Setet avslutas med givna ”Clouds Over California” och en massiv circle pit. På det hela taget gör DEVILDRIVER en habil insats, även om den tidiga tiden på dagen gör att det fortfarande är lite ont om folk och det fullvärdiga trycket därmed uteblir.

Dethrone

Death Stage 14.30

Nästa stopp blir den mindre av de två tältscenerna, Death Stage, som är ny för i år. Ett band som i programbladet beskrivs som influerade av AT THE GATES och THE CROWN väcker naturligtvis min nyfikenhet, så DETHRONE får förtur framför PAIN OF SALVATION. Det första som slår mig när bandet går på är basisten Kenni Öjebrandts likhet med Orvar Säfström; det andra är att även detta band har en lokal klack med sig. ”Vär-na-mo! Vär-na-mo!”, skanderas det till och från med befriande självdistans från den tillresta supporten.

DETHRONE. Värnamo is da shit…

DETHRONE får dock inte alls samma gensvar som WTC tidigare, även om en liten men intensiv mosh pit för all del (åtminstone bitvis) försiggår framför scenen. Delvis beror detta kanske på att volymen i tältet under den här spelningen är lite för låg, samt att det brister en smula avseende gitarrljudet. Sångaren Mattias Vestlund verkar dock inte nedslagen för det: ”De säger att det är 1500 pers här i tältet. Då säger vi väl… 2000? Jag trodde typ att det bara skulle vara du, du och du”, säger Vestlund och pekar på några för honom bekanta ansikten längst fram. ”Ni är den största publiken vi har spelat för hittills – och den bästa!”, fyller han i.

För egen del tycker jag kanske inte att DETHRONE riktigt når de höjder jag hade hoppats på sett till beskrivningen, även om andra låten ”Forced Paranoia” onekligen är en trevlig bekantskap. Jag är dock övertygad om att bandmedlemmarna själva är nöjda med sin dag.

Kobra And The Lotus

Close-Up Stage 15.00

Även nästa gig som beskådas är med en för mig ny bekantskap, i form av kanadensiska KOBRA AND THE LOTUS. Bandet visar sig lira en tämligen hjältig och pompös metal som konstant balanserar på gränsen till att vara sliskig, men som egentligen aldrig trillar över den.

Den tekniska färdigheten är genomgående mycket hög på alla fronter; alla bandmedlemmar trakterar sina instrument på ett lysande sätt. En extra stjärna i kanten till basisten, som det är omöjligt att inte bli glad av. Han ser ut som en ung, mager och nördig version av Gary Moore, och är utseendemässigt aningen malplacerad i sällskapet. Dock röjer han och poserar med outsinlig frenesi, och det märks att han fullkomligen älskar att vara på scen!

Både basistens energi och de övrigas färdighetsnivåer är dock av underordnad betydelse. Det här bandet handlar egentligen bara om en person: sångerskan Brittany ”Kobra” Paige. För det första – och viktigaste – har hon en helt makalös pipa, som utan att ta i alltför mycket i överkant påminner om Klaus Meine eller Ronnie James Dio på bra dagar. För det andra har hon även utseendet med sig i den grad att hon mycket väl skulle kunna tapetsera väggarna på tonårspojkrum världen över. Nu kanske vissa av er menar att det inte spelar någon roll, och att det bara är de strikt musikaliska kvalitéerna som skall bedömas. Till er vill jag bara säga att absolut, visst, och 30 SECONDS TO MARS är verkligen ett så bra band – att Jared Leto är snygg har alls inget med deras framgångar att göra…

KOBRA AND THE LOTUS. Brittany ”Kobra” Paige – sweet Jesus vilken pipa!

Nåväl, det är som sagt hennes röst som är den stora källan till förundran. I låtar som ”Welcome To My Funeral”, ”Forever One” och avslutande BLACK SABBATH-covern ”Heaven & Hell” fullkomligen pulvriserar Paige allt eventuellt motstånd för att falla för bandet, och lämnar garanterat fler åhörare än mig med lätt gåshud av pur beundran. När dubbbelkaggarna på ett alldeles förträffligt sätt smattrar igång under slutnumret, får KOBRA AND THE LOTUS dagens första genuina spontanjubel. Bravo!

Kyuss Lives!

Blood Stage 16.55

Trivium är för all del påtagligt duktiga musiker, och har en ganska stor fanbase. Mig tilltalar de dock inte; även om jag inser att kvalitén finns där klickar det inte riktigt mellan mig och Matt Heafys gäng. Därför strosar jag runt på området en stund, spanar in årets (tacknämligt utökade) utbud av matställen och merch-försäljning samt tar en öl medan solen ändå är framme, innan det är dags för en av de på förhand mest givna spelningarna: KYUSS LIVES.

Jag noterar att det är tämligen tunt med folk, trots att det rimligen är att beskriva som ett stycke stoner-historia som nu går att beskåda på stora scenen. John Garcia, Nick Oliveri, Brant Bjork och Bruno Fevery (det är alltså bara Josh Homme som saknas ur den klassiska originaluppsättningen) river även av de flesta av klassikerna: ”Gardenia”, ”One Inch Man”, ”Supa Scoopa And Mighty Scoop” samt ”Asteriod” är samtliga med i setet. Den sistnämnda låten är förmodligen det nummer som fungerar allra bäst, även om bandets kåtfunkiga sväng naturligtvis är helgjutet rakt igenom. Allra mest imponerar basspelet från Nick Oliveri; han och Brant Bjork på trummor visar att det är rytmsektionen som är ett bands hjärta och lungor.

KYUSS LIVES! Tja, faktiskt – ryktet om deras död visade sig en smula överdrivet…

Trots att de fyra lätt ålderstigna herrarna (med solglasögon som enda rockstjärne-attribut) bevisar att god rock ‘n’ roll inte definieras av scenshowen, vill den riktiga magin ändå inte infinna sig. Jag gissar att det beror på kombinationen av utomhusscen och utebliven sol. Hade KYUSS LIVES fått lira under gassande sol hade deras bluesiga ökenrock säkert kommit bättre till sin rätt, men med rådande väderlek hade förmodligen en intim tältscen varit att föredra. Jag tänker på JOHN GARCIA PLAYS KYUSS framträdande i Close-Up-tältet på Metaltown för två år sedan, och hur det faktiskt var en större upplevelse trots att bandbesättningen då inte hade lika fin stamtavla. Lite synd; även om jag verkligen gillar det KYUSS LIVES bjuder på denna eftermiddag hade jag hoppats på något större…

Machine Head

Fire Stage 17.50

Kring det som normalt hade varit middagstid har det blivit dags för ytterligare ett klassiskt namn, i form av pånyttfödda MACHINE HEAD som med förra årets brlijanta platta ”Locust” i ryggen äntrar Fire Stage.

Inledningsvis är det dock ingen riktig klack och jubel-föreställning. Rob Flynn har lite problem med rensången, som inte sitter alltför bra. Därtill lider bandet av delvis bristfällig ljudkvalité, orsakad av bandets ofta ganska ljusa riffande och nyckfulla vindar, som blåser bort en del av trycket i gitarrljudet. Samtidigt går det inte att förneka att låtmaterialet bandet sitter på är starkt. Inledande ”I Am Hell (Sonata in C#)” och ”Unto The Locust” från senaste skivan är båda publikfavoriter, där jag själv håller refrängen på den senare som det hittigaste som gavs ut under 2011. Även ”Aesthetics Of Hate” tas emot väl av publiken, och det circle pit som här drar igång är modell större.

MACHINE HEAD. Även om det inte syns så tydligt på bilden, beror allt springande på att folk försöker fly från lågt flygande gräshoppor. Typ.

Flynns publikfrieri är av det tämligen stereotypa slaget, med den klassiska Stockholm vs Göteborg-grejen, frågor om ifall vi gillar att skrika mycket och/eller dricka mycket, samt en skrikmatch killarna mot tjejerna på programmet. Detta är om jag skall vara ärlig inget som faller mig i smaken; däremot fascineras jag av mängden coola gitarrer Flynn och hans vapendragare Phil Demmel visar upp. I princip efter varannan låt byter de guror, varje gång till nya sanslöst snyggt motivlackande Flying V:s.

Bästa spåren är ”Unto The Locust” samt ”Be Still And Know”, vars tappingintro imponerar. När avslutande ”Davidian” klingar ut verkar publiken tämligen nöjda med vad de har sett, men för egen del känns det återigen som om förväntningarna låg högre än utfallet. MACHINE HEAD gör absolut helt okej ifrån sig, men någon 10-poängare är spelningen i mina ögon inte.

Det var allt från fredag eftermiddag. I nästa del avhandlas fredag kväll (doh!) och OPETH, WITHIN TEMPTATION (delvis), LAMB OF GOD, MARILYN MANSON (delvis), VADER samt IN FLAMES. Du vill inte missa vad Mikael Åkerfeldt har sagt för tokigheter den här gången, så stay tuned!