2013 – what was hot, and what was not

Det börjar bli dags att summera metalåret 2013, och som en introduktion rekommenderas alla WeRock-skribenters 10 i topp-listor över årets bästa skivsläpp. Det spretar mer än vanligt, och jag vet inte om det beror på att det släppts fler bra skivor än vanligt, eller färre extremt bra (som därmed hade återfunnits på de flesta skribenternas listor). Vad tycker och tror du?

En snabb överblick ger hur som helst vid handen att band som DIABOLICAL, WATAIN, DARK TRANQUILLITY, ANCIIENTS och SATYRICON verkar ha hållit hög klass. För egen del var det lögn i helvete att försöka plocka ut vilka 10 plattor jag tyckte förtjänade toppliste-platser; jag satt fortfarande den 23/12 (deadline-dagen) och möblerade om… Här nedan hittar ni det slutresultat jag bestämde mig för, samt lite andra observationer från 2013:

Topp 10, skivsläpp
1. COLOSSUS – Wake
2. IWRESTLEDABEARONCE – Late For Nothing
3. TYR – Valkyrja
4. HACRIDE – Back To Where You’ve Never Been
5. HORISONT – Time Warriors
6. BAD RELIGION – True North
7. DIABOLICAL – Neogenesis
8. DARK TRANQUILLITY – Construct
9. ENVINYA – Inner Silence
10. CLUTCH – Earth Rocker

Honorable mentions, skivsläpp
ALWAYS WAR – We Are The Flood
VISTA CHINO – Peace
WATAIN – The Wild Hunt
DEATHEMBER – Going Postal
AGE OF WOE – Inhumanform
OUTSHINE – Prelude To Descent
JEX THOTH – Blood Moon Rise
THE DILLINGER ESCAPE PLAN – One Of Us Is The Killer
TRIBULATION – The Formulas Of Death

Mesta röj
På platta är det dött lopp mellan låtarna ”Quietly” med DEATHEMBER och ”Abajo Cadenas” med ALWAYS WAR. Båda lär orsaka ett stooort antal spräckta ögonbryn, svettdränkta persedlar och ömmande kroppar i ofrånkomliga mosh pits framöver…

På scen, dvs. live, går hedersbetygelsen till SOILWORK för deras eminenta holmgång på Metaltown.

Bästa groove
Plattan som sådan är något ojämn, men i sina bästa stunder bjuder CLUTCH på ett hejdlöst sväng på sin ”Earth Rocker”. Det gungar skönt som fan!

Argaste mörker
DIABOLICAL kniper platsen, möjligen i kraft av att BEHEMOTH inte hann prångla ut sitt kommande släpp på 2013-sidan av årsskiftet. Dock hade de förra sannolikt varit en god kandidat även då, givet den uppsjö av aggressivt riffande och atmosfäriskt mörker som återfinns på ”Neogenesis”.

Bästa video
”Boat Paddle” med IWRESTLEDABEARONCE. 110% kitchig ploj och 0% allvar, men skit i pretentionerna – detta är ju roligt, ju!

Mest oväntade
Tja, jag får nog plocka det faktum att WATAIN med ”They Rode On” släppte en klockrent stämningsfull power-ballad…

Årets ”close but no cigar”
De dubbla ”Vertikal”-skivsläppen från CULT OF LUNA. Under året hade jag turen att få se dem live för andra gången, och det är tydligen alltid en snudd på andlig upplevelse. På skiva tycker jag dock inte att bandet kommer till sin rätt, och ”Vertikal”-plattorna och jag vill inte riktigt komma överens. Dock bör alla som får chansen att se Umeåiterna live hugga som kobror!

Minst poetiska
Ja, men anklaga mig för att svära i kyrkan, då, men: Lemmy. Jo, jag pratar alltså om herr Kilminster, MOTÖRHEADs pappa. Det är nämligen han som skrivit texten till den (annars rätt bra) låt på HUNTRESS platta som innehåller textraden ”Let me suck your breath / I want to fuck you to death”. ‘Nuf said.

Bästa konsert
Enklaste beslutet någonsin, och då såg jag ändå många bra gig under 2013. Ohotade vinnare är likafullt WITCHCRAFT och deras spelning på Metaltown. Visst har jag blivit berörd tidigare och av andra artister, men detta är första och (hittills) enda gången jag börjat gråta på ett gig, för att det är en så vacker och känslosam upplevelse. Ren och scharlakansröd magi – tack som fan!

Största sorg
Att Metaltown tar time-out under 2014. Jag kommer att sakna ”min” festival här på (nästan) hemmaplan. Fan vet vad man gör nu då; drar till Gävle och Getaway, kanske? Hoppas Metaltown kommer tillbaka 2015!

Rappaste käft
DANKO JONES. Hade under året förmånen att få se honom två gånger, och mannen är ett unikum i branschen. Han (och hans band) är solid rock ‘n’ roll, mer än duglig komiker, och oöverträffad entertainer. På skiva är han bra men inte lysande, men live är han koncentrerad livslust.

Största mållinje-snubbel
IWRESTLEDABEARONCE. Deras ”Late For Nothing” ledde min privata årsbästakamp för skivsläpp fram till nu i december, när COLOSSUS ”Wake” sprang om. Möjligen för att den senare plattans introverta atmosfär och ångestladdade nerv gör sig bättre med mörker och kyla utanför fönstren?

Årets evighetsmaskin
Återigen ett hyggligt enkelt val: BAD RELIGION. Deras senaste alster ”True North” känns vitalt och relevant. Bandet grundades 1979. Sug på den, Justin Bieber…

Pampigaste hjälterock
Snortight, intelligent skriven, vackert harmoniserande, dubbelkagge-beväpnad power metal, med texter om vikingamytologi, delvis på färöiska? Check; det är TYR och ”Valkyrja”, det. Lätt den bästa hjälte-metalplattan på år och dag.

Bästa EP
Här får jag nog lov att säga IE AT HEART och deras trespårs ”We Will Win”. Jag vet inte riktigt om det är mest progressiv metal eller hård jazz, men det är onekligen både intelligent och vackert.

Mesta brainfuck
Här får i alla fall IWRESTLEDABEARONCE knipa (ytterligare) en titel. Kaotiskt som THE DILLINGER ESCAPE PLAN, elektro-aggressivt som THE BROWNING, vackert som WITHIN TEMPTATION, och humoristiskt som BLINK 182? Tja, det kanske inte vore en helt oäven beskrivning. Glasklart, va?

Bästa retro
HORISONT skiter i huruvida sjuttiotalet är ”trendigt” eller inte, och gasar på med jeansvästen sittandes som en smäck. ”Time Warriors” lär tilltala såväl fans av LED ZEPPELIN som av tidiga PUGH ROGEFELDT.

Mest headbang-vänliga
ALWAYS WAR joggar hem denna kategori, med den hardcore/metal-crossover som bjuds på ”We Are The Flood”. Här finns såväl halsbrytande tvåtakt som extremt taktfast, malande tugga-tugga-riffande på nedstämda strängar. Får man inte nackbesvär av detta, är man sannolikt död eller popsnöre bortom all räddning.

Minst vågade framtidsförutsägelse…
Att BEHEMOTHs kommande släpp (mindre än en månad kvar!) återfinns på 2014 års topp 10-lista. Någon som vill sätta emot?

Väl mötta 2014!

Nya recensioner på WeRock

Hej på er. Hoppas ni har tryckt ansiktet riktigt fullt med gott under den gångna helgens vårblot, så ni är mätta, nöjda, belåtna och sugna på lite trivsam hårdrock som matsmältningshjälp. I så fall finns det nämligen gott om nyupplagda tips på WeRock.

ROTTING CHRIST klockar in på 9/10, och BiblioteKarin säger sig vara helt golvad av en (fungerande!) mix av inslag som summerisk poesi, Inka-kultur, ryska vattendemoner, voodoo, zoroastrism och rumänsk folksång.

Även IN VAIN får goda vitsord, 8/10, av Martin ”Metallbibliotekarien” Bensch, som konstaterar att hans liv var fattigare innan han gjorde norrmännens bekantskap. Samme herr Bensch meddelar vidare att det nya släppet från HYPOCRISY aspirerar på årsbästalistan, eftersom det är ”en ren triumfmarsch från första till sista ton”.

För egen del har jag tagit mig an två alster; det första ”Going Postal”, fullängdsdebuten från svenska, groove-fokuserade dödsmetallarna DEATHEMBER. Här finner jag att även fullängdaren lider en liten smula av samma problem som föregångaren, EP:n ”A Thousand Flatlines”: det är kompetent, habilt, ganska svängigt – men som regel utan det där lilla, lilla extra… Ett undantag dock för spåret ”Quietly”, som är ösigt som satan! Skulle gärna se publikbeteendet vid ett live-framförande av den låten.

Nästa skiva till rakning (eeh…) är THE HYPER ACTIVES och deras solstänkta, småpunkiga rock ‘n’ roll-pastisch ”Rock ‘N’ Roll Lives Again”. Här har jag gått på devisen ”less is more”, varför i princip hela recensionen utgörs av en enkel checklista. Don efter person, skulle man kanske kunna säga, och om du undrar vad jag menar finner du svaret på WeRock!

Deathember – A Thousand Flatlines

Dags att återgå från det förra inläggets ovanligt politiska ton, och ägna sig åt det primära fokusområdet igen: hårdrock! Detta i form av en noggrann dissektion av DEATHEMBERs debut-EP ”A Thousand Flatlines”.

Bakgrundsfakta

DEATHEMBER är ett Stockholms-baserat dödsmetallband som bildades 2008 ur resterna av flera andra band som tappat styrfarten. Ambitionen är att lira snabb, teknisk och intensiv metal med fokus på groove, och för denna står:

Elias Ryen-Rafstedt (trummor)
Staffan Birkedal (gitarr)
Rikard Bonander (gitarr)
Pontus Wicklander (bas)
Tobias Sandin (sång)

Efter 2010 års obetitlade demo började det hända grejer för bandet, och när debut-EP:n spelades under 2011 var det med välrenommerade Dino Medanhodzic (CARNAL FORGE, INTOHIMO, SAVING JOSHUA) bakom spakarna i Radionika Studios. Den 19 november släpptes det egenutgivna verket via Amazon och iTunes.

Noterbart är att den f.d. SIKTH-sångaren Mikee W. Goodman gör ett gästspel på spåret ”The Linear Act”.

Omdöme om skivan

Första spåret ut heter Projection Of Reality, och inleds med ett behagligt tungt och snyggt introriff i bästa MESHUGGAH-stil. Även versen är behagligt tung och med bra driv, även om det är aningen mindre meckiga tongångar som gäller här utan istället lite mer fokus på gung. Även om jag får lov att erkänna att jag bitvis har svårt för de skrikigare sångpartierna i den här låten (jag är överlag inget fan av pig squeal-growl) erbjuder refrängen en cool växelverkan mellan sådan skriksång och grövre growl, som resulterar i ett sjujäkla driv. Under låtens långa, lite lugnare avslutningsparti tappar numret lite i fokus, vilket är synd.

Ett synnerligen vansinnigt skratt inleder efterföljande Amongst Corruption, som även efter att den tar fart på allvar fortsätter att vara en bitvis ganska udda fågel. Signaturriffet är tillika låtens bästa, med ett riktigt bra groove. Även här tycker jag annars att breakpartiet efter mitten av låten känns aningen planlöst, och även om jazzigheten är rätt skön på sätt och vis, blir låten som helhet lidande. Tvåtaktsavslutningen är dock ösig som fanken!

Låt nummer tre bär titeln Scapegoat, och här är det fullt ställ från början som gäller. Versriffet innehåller en cool backbeat-sektion som får mig att dra på munnen, och refrängen är cool den med – som ett övertänt AC/DC på seriösa steroider lyckas DEATHEMBER här lira vad som egentligen är rock ‘n’ roll snarare än dödsmetall, om än i övertygande förklädnad. Rockigheten sitter i under det tyngre breakdownpartiet, som här faktiskt tillför positiv variation, och stilpoäng utdelas även för det närmast RAGE AGAINST THE MACHINE-minnande scratch-partiet under gitarrsolot. Coolt och övertygande nummer, även om den där riktiga hooken egentligen saknas.

Här har vi kommit fram till f.d. SIKHT-vokalisten Mikee W. Goodmans gästspel, dvs. The Linear Act. Efter ett stämningsfullt intro (som påminner vagt om LED ZEPPELINs ”Kashmir”) matas det på med ett blytungt och malande riff, innan versen så gör entré. Den viskade talsången här funkar egentligen inget vidare, men å andra sidan är refrängen löjligt tung och skön, och det halvgalna partiet strax efter två minuter äger en tilltalande lekfullhet á la SYSTEM OF A DOWN. Avslutningen drar ut på tiden något för mycket, men ändå ett starkt nummer allt som allt.

Crash And Burn erbjuder mera rock ‘n’ roll-vibbar med ett riffande som egentligen inte har sitt naturliga habitat i en dödsmetall-omgivning, men det funkar förvånansvärt bra. Åtminstone under versen; i refrängen blir intensiteten och därmed drivet kanske aningen bristfälligt, även om jag för all del gillar det flitiga användandet av crash-cymbalerna Ett diskret stycke örongodis är för övrigt den ögonblickskorta effekten på sången efter 2:24 – håll utkik efter den! Uppbyggnaden till breaket är skön, men formeln med ett break strax efter mitten av låten (typ efter andra refrängen) börjar kännas lite för bekant.

Sist ut är This Treacherous Mind, som sticker ut lite med sitt doomiga, BLACK SABBATH-aktiga intro och förekomsten av synthslingor i versen. Här skall sångaren Tobias Sandin ha stilpoäng för den råa nerven och den kompromisslösa intensiteten i sin insats. Spåret som helhet är stämningsfullt, vagt obehagligt (på ett positivt sätt) och utgör en snygg kontrast mot de andra, mer okomplicerat mot strupen huggande spåren. Dock är juryn fortfarande under överläggning om man verkligen får avsluta en låt med en minuts regn-ljudeffekt och lite akustiskt plink utan att tas av kliché-polisen…?

Bästa låt

Det finns egentligen inget spår som verkligen dominerar, men Scapegoat, The Linear Act och This Treacherous Mind är nog trots allt att se som något vassare än de resterande tre.

Betygsättning

Låtmaterial 6/10. Genomgående en stabil och hyggligt hög nivå; det blir aldrig tråkigt att lyssna på DEATHEMBER. Det där önskvärda ”hitspåret” lyser dock med sin frånvaro, och vissa av låtarna känns aningen planlösa i sin struktur. Gott om potential vad det verkar, men alltså en del kvar att slipa på.

Produktion 4/5. Få anmärkningar här. Det enda skulle väl vara att när sångstilen är så pass ljus som den bitvis är, blir det extra viktigt att fetta till gitarrljudet något lite extra så det inte kommer bort. Nu är det ingen riktig fara på taket, men kanske, kanske kunde ljudbilden ha vässats något lite i detta avseende. En extra stilpoäng delas ut för det mycket stämningsfulla omslaget!

Originalitet 4/5. Vid en första anblick (kan man säga ”anhörning”?) låter ”A Thousand Flatlines” kanske som ganska standardiserad modern metal. Lyssnar man en gång till upptäcker man dock en högst originell blandning av intensiv dödsmetall med vissa hardcore-vibbar och… ja, faktiskt: klassisk rock ‘n’ roll. Coolt.

Slutbetyg: 7,0 / 10

Jag är övertygad om att potentialen hos DEATHEMBER är hög, då det känns som om de är på väg att hitta en ganska egen – och effektfull – stil. Dock är låtmaterialet fortfarande inte riktigt uppe på den där nivån som behövs för det stora breaket. Debut-EP:n är för all del en helt okej bekantskap likafullt…

Coexistence m.fl. på WeRock

Hej hopp, där ute i det ljumma, regniga julsäsongsvädret…

Tänkte bara tala om att december månads första vända skivrecensioner nu ligger uppe på WeRock. Noterbart är att DESCENDING klockar in på närmast rekordlåga 2/10 – men, det är klart, med tanke på att Jonas drar paralleller till TAKIDA kanske man inte skall bli alltför förvånad? Också värt att nämna är att DEATHEMBERs ”A Thousand Flatlines” enligt BiblioteKarin kan vara årets svenska debut, att TREMOR bör få stilpoäng för skivtiteln ”The Poe Sessions And Random Pieces Of Black Metal”, samt att min färska förälskelse VILDHJÄRTA och deras ”Måsstaden” ges en betygssjua med tillväxtpotential av Henrik Nygren.

För egen del har jag tagit mig an fransk-svenska COEXISTENCE och deras självutgivna debut, ”Flow”. Själv har jag lite svårt för ett verk jag finner tekniskt synnerligen kvalificerat och produktionsmässigt elegant, men som innehållsmässigt överlag känns en smula slätstruket och oengagerande. Dock noterar jag att Robert ”Metalyze” Gustafsson på sin blogg ger försiktiga lovord till bandet, samt att han framhåller de få låtar jag verkligen gillade på skivan som dess svagaste kort.

Lustigt, det där, att smaken kan vara som baken – hårig och… ja. Om inte annat kanske denna meningsskiljaktighet kan vara nog för att göra er sugna på att bilda er en egen uppfattning?